Nyheter - missa inte det senaste från vetenskaplig forskning!

ÄLDSTA FLÖJTERNA

Forntidens européer var musikaliska och skickliga flöjtblåsare. Det visar några fynd från Jurabergen i sydvästra Tyskland. Nyligen hittades här några flöjter, som sägs vara bland världens äldsta musikinstrument. Lagren där de hittats är, enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan, daterade till ca 35 000 år. De  representerar den tidpunkt då de första representanterna av Homo sapiens (Cro-magnon) kom till Europa.

Den bäst bevarade flöjten hittades i olika delar men visade sig vara nästan komplett då de olika delarna sammanfogades. Flöten är drygt 20 cm lång med en diameter på 8 mm, har fem fingerhål och V-formade skåror i ena änden. De sistnämnda utgjorde förmodligen munstycket. En rekonstruktion av en mindre flöjt från samma fyndplats, visar att dessa forntidens flöjter gick utmärkt att spela på och lät lika de flöjter som tillverkas idag.

Den mindre flöjten var gjord av svanben, den större av strålbenet från en gåsgam. Den sistnämnda är en rovfågel som inte längre finns kvar i Tyskland. Den lever dock kvar längre söderut i Europa, Nordafrika och Mellanöstern. På samma fyndplats som benflöjterna har arkeologerna även hittat flöjter i elfenben, en kvinnofigur i elfenben och andra fynd. Tillsammans visar fynden att de människor som i forntiden befolkade Jurabergen var såväl  musikaliskt sinnade som skickliga hantverkare.

Källor:

NYTT AKACIATRÄD UPPTÄCKT I AFRIKA

Ny arter upptäcks ständigt. Varje år beskriver forskarna och ger nya latinska namn till ca 10 000 arter. De flesta är djur, men över 2000 är nyupptäckta växter.
 
En av de senast upptäckta arterna i växtriket är ett akaciaträd i Etiopien, som namngetts med Acacia fumosa. Att arten inte namngivits tidigare är en smula överraskande för forskarna, då träden kan bli upp till sex meter höga, och dominerar landskapet i ett område på flera tusen kvadratkilometer. (Ett område nästan lika stort som den grekiska ön Kreta.) Till skillnad mot de flesta andra andra akacior, som blommar med gula eller krämfärgade blomor under regnperioder, blommar Acacia fumosa med rosa blommar under torra perioder.

Akaciorna är indelade i cirka 1300 olika arter (de flesta i Australien), och den art som mest liknar Acacia fumosa är Acacia ochracea, som växer i Somalia. Dessa skiljer sig dock åt, förutom blommorna, på bladens uppbyggnad och barkens speciella färg och konstruktion. En svensk botanist vid namn Mats Thulin har beskrivit och namngett båda dessa arter.

Källor:

NÖTKNÄCKANDE DINOSAURIE

Levde vissa dinosaurier på nötter? Det frågar sig några forskare angående ett  nyligen publicerat fossil av en så kallad papegojdinosaurie, en Psittacosaurus.

Enligt forskarna var nämligen strukturen hos käken och tänderna hos denna dinosaurie anmärkningsvärt lika dem hos papegojor. Man tror därför att den kan ha levt på nötter, hårda frukter och liknande föda. Hypotesen om den fiberrika kosten förstärks ytterligare av att man med fossilen hittat en stor mängd gastroliter (stenar i magen som hjälper djur att bearbeta svårsmält föda). Forskarna har tidigare funderat över papegojdinosauriernas robusta käkar och att gastroliter ofta hittats tillsammans med deras fossil. Kanske att man med det nya fyndet nu kommit sanningen på spåren.

Enligt de evolutionsforskare som tror att fåglar utvecklats från dinosaurier är den dinosauriegrupp, dit Psittacosaurus klassificeras, inte släkt med fåglarna. Den nötknäckande dinosaurien, med artnamnet gobiensis, har likt många andra Psittacosaurus och andra dinosauriefossil hittats i Inre Mongoliet.

Källor:

UTDÖDA LEMURER VISAR PÅ STÖRRE MÅNGFALD

Fossil från två utdöda lemurer har nyligen aktualiserats i den vetenskapliga pressen. Det ena fyndet talas visserligen om i termer som lemurliknande, men det är det som fått den största uppmärksamheten. Mest går fyndet under namnet "Ida", men det mer vetenskapligt korrekta namnet lyder Darwinius masillae.1-4 Den vetenskapliga publiceringen av det andra fyndet rapporteras komma i den franska tidskriften Comptes Rendus de l'Académie des Sciences Palevol, under slutet av sommaren. Det omnämns dock redan nu på några online-sidor med vetenskaplig inriktning. 5 Några större rubriker har det fyndet inte fått, och kommer knappast att få det heller.

 

Utdöd jättelemur från Madagaskar

Fossilet efter den sistnämnda lemuren är ett så kallat subfossil, en benämning som används då organismen bara delvis mineraliserats och förvandlats till fossil. Lemuren hade en beräknad vikt på 35 kg och har klassificerats till ett släkte av jättelemurer som dog ut ganska nyligen. Lemuren benämns dock som en ny art - Palaeopropithecus kelyus. Två ännu större arter av dessa jättelemurer var kända sedan tidigare. Forskarna tror att några av den ena arten fortfarande fanns kvar på Madagaskar så sent som på 1500-talet. (De största av dagens lemurer väger som mest 4 kg och de minsta bara några gram.)

 

Ida - trolig lemur

Den förstnämnda "lemuren" har fått betydligt större uppmärksamhet. Det var nästan så att fossilet som sådant försvann i all den mediacirkus som uppstod. Allt detta går vi inte in på här, men nöjer oss med att konstatera att mer seriösa forskare i första hand lyfte fram det intressanta med att man funnit ett ovanligt välbevarat, och nästan komplett fossil. Det fanns till och med spår av maginnehåll och päls på detta fynd. Förutom en saknad tandkam (bildad av underkäkens fram- och hörntänder) och en särskild klo, vilka båda i första hand används för att putsa pälsen, tycks djuret mest ha liknat dagens lemurer. Fossilet är dock ännu inte undersökt till fullo. Forskarna hoppas att kunna publica kompletterande fakta om ungefär ett år.

 

Fyndplatsen

Om själva fossilet höll på att komma bort i den mediala hanteringen, så gjorde fyndplatsen det ännu mer. Den i sig oansenliga platsen är dock känd bland palaeontologer över hela världen för dess fossilrika eocenlager, daterade enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan till ca 47 miljoner år.6 7  Lagren ligger ca 60 meter ner i jorden i en nu nedlagd gruva, utanför den lilla orten Messel i sydvästra Tyskland. Tidigare har man här utvunnit oljeskiffer, järnmalm och brunkol, och när detta inte längre var lönsamt var gruvan på väg att fyllas igen. Efter många turer runt detta är nu platsen deklarerad hos UNESCO som ett världsarv.

 

En mångfald av fossil

Det första fossilfyndet som gjordes i gruvan (1875) var av en krokodil och efter det har många intressanta och överraskande fossil hittats här. Utgrävningarna pågår fortfarande och rikliga mängder av fossil hittas kontinuerligt. Det rör sig om vitt skilda arter av däggdjur, reptiler, fåglar, fiskar, insekter och växter. Många av fossilen representerar arter som idag lever i andra delar av världen och i ett annat klimat än dagens Tyskland, som tropiska och subtropiska områden.

Bland annat har man hittat myrslokar, som idag bara lever i Sydamerika och tapirer som mestadels lever i regnskogar. Av den rika mängden fossila insekter kan vi nämna vandrande pinnar, som idag lever i tropiska och subtropiska områden. Bland fossila växter kan vi plocka fram cashewnötter som trivs bäst i varma och fuktiga områden. Och så lemurer, som idag bara lever på Madagaskar. Om nu "Ida" var en lemur var det inte den första som hittades här i Messel. För några år sedan rapporterterade forskarna om fossilet från en annan utdöd lemur , som likt "Ida" var mycket välbevarat. Här kunde man också se vad den ätit, då maginnehållet av frukt och löv fanns bevarat.

Fossilfynden från Madagaskar och Messels nu nedlagda gruva visar att det i det förgångna både fanns en större biologisk och en större spridning av olika arter över jorden. De visar också att det i nutida Tyskland rådde ett annat klimat i det förgångna, mer likt en tropisk regnskog.

Källor:

TERMITER OCH MIKROORGANISMER

Ett av de många samspel, så kallad symbios, som finns i naturen är mellan termiter och de mikroorganismer som lever inuti termiterna. Förenklat uttryckt hjälper mikroorganismerna termiterna att bryta ned cellulosan, från allt det trä de äter, så att de kan tillgodogöra sig näringen. Det hela är en ganska komplicerad procedur, förutan vilken termiterna snällt uttryckt skulle svälta ihjäl. Inte heller skulle de mikroorgansimer, så kallade protozoer, som lever i termiterna klara sig utanför dessa.

När forskarna nyligen undersökte en fossil termit i bärnsten, hittade man även dessa för termiterna så livsviktiga protozoer, i termitens skadade buk. Bärnstenen kommer från Burma och är enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan daterad till 100 miljoner år. Så - oavsett hur väl dessa dateringsmetoder stämmer, eller hur man ser på dem, visar bärnstensfyndet hur ett komplicerat samarbete mellan olika organismer fungerade redan tidigt i historien.

Källor:

STADIGT FOTFÄSTE FÖR HUMLEFÖTTER

De kanske inte är så lätta att upptäcka med blotta ögat. Men en stor procent av kronbladen hos alla blommor har små konformade utskott på bladytan. Funktionen hos dessa har forskarna inte haft något säkert svar om. De förslag som funnits har bland annat varit att de skulle förbättra färgen eller kanske värma upp bladen.

Nu säger sig några engelska forskare ha kommit sanningen på spåren. Enligt dessa forskare är kronbladens speciella ytstruktur en hjälp för humlor och bin att stå stadigt på blombladen, då de dricker nektar. Ofta svajar ju blombladen i vinden, men på grund av den ojämna ytstrukturen kan insekterna ändå stå stadigt på bladen och lugnt dricka nektar. Detta underlättar i sin tur för blommornas pollinering. Väl arrangerat för både blommor och bin, och ett fint exempel på det samarbete, så kallad symbios, som ofta finns i naturen.

Källor:

JÄTTETRILOBITER FRÅN PORTUGAL

Stora mängder med ovanligt stora trilobiter har hittats i norra Portugal. Trilobiterna är ca 50 - 70 cm långa och sitter tillsammans i stora hopar, ibland så många som ett tusental. De största kan ha varit upp till 90 cm långa.

Fossil från detta forntida kräftdjur har hittats i rikliga mängder på många platser runt om i världen, även i Sverige. De fanns i en mängd olika arter och varierande storlekar. De flesta rörde sig i storleksordningen mellan några millimeter och knappa decimetern. En del blev dock betydligt större, som exempelvis de nyfunna i Portugal. Likt dessa hittas trilobiterna ofta tätt tillsammans, om än de i Portugal var ovanligt många. De hittas även oftast tillsammans med fossil efter en mängd andra bottenlevande havsdjur, i samma sedimentära lager.

Att en så stor mängd trilobiter bevarats som fossil runt hela jorden tyder på en katastrof av gigantiska mått. Stora mängder sediment måste snabbt ha begravt dem. Att de ofta hittas tätt tillsammans i stora klungor tyder på att de forslats ihop av strömmande vatten, då partiklar av samma vikt och storlek ofta sorteras tillsammans.

Många fossila trilobiter är sönderslagna och sönderkrossade, medan en del är mycket välbevarade. Hos en del finns till och med mjukdelarna och ibland även deras fina fascettögon bevarade. Ett annat teckan på att trilobiterna mött döden på ett katastrofartat sätt är att många ligger hoprullade, vilket tyder på att de försökt skydda sig mot någon annalkande fara i dödsögonblicket. Idag är trilobiterna (så långt vi känner till) utdöda.

Källor:

FOSSILA SJÖHÄSTAR FRÅN SLOVENIEN

När en forskare i Slovenien sköljde av händerna i ett vattendrag, efter en joggingtur, fick han syn på ett fossil nere i vattnet. Det visade sig vara fossil av en sjöhäst, och fyndet ledde snart till flera. Fossila sjöhästar är tämligen sällsynta. Därför är fynden extra intressanta.

Forskaren ingick i ett team från University of Ljubljana, som i själva verket var ute för att undersöka fossila insekter. Att hitta fossila sjöhästar kom då som en total överraskning.  De flesta fossilen kommer från unga individer, men även vuxna sjöhästar finns med bland fynden. Man fann även fossilt sjögräs och forskarna tror att de forntida sjöhästarna levde bland sjögräset där de, likt nutida sjöhästar, livnärde sig på små kräftdjur.

Bland fossilfynden i Slovenien fanns en art som klassas som utdöd, den enda utdöda sjöhäst som forskarna känner till. Den påminner dock mycket om den nutida pygmé-sjöhästen, förutom den avsevärt längre nosen. Så - hur pass utdöd den i själva verket är kanske kan diskuteras. 

Källor:

ÄNNU EN FOSSIL SKÖLDPADDA MED ÄGG

Det första fossila fyndet av en sköldpadda med ägg kvar i kroppen, hittades nyligen i de så kallade "Badlands" i staten Alberta, Kanada. Nu har ännu ett sådant äggfynd gjorts, denna gång i Utah, USA. Forskarna bedömer att enbart någon vecka var kvar innan äggen var klara att läggas.

Äggen i den sistnämnda upptäcktes först ett par år efter att man hittat själva sköldpaddan. I fyndet från Montana var skölpaddsfossilen delvis sönder, vilket gjorde att forskarna upptäckte äggen.Tillsammans med detta fynd, hittades ett rede med fossila sköldpaddsägg, vilka lagts av en annan sköldpaddshona. Även reden med ägg är ganska ovanligt, medan det är ganska vanligt med fossil av olika slags sköldpaddor.

Kanske att ägg finns bevarade i fler sköldpaddor, men ännu inte upptäckts? Den moderna datortomografin, med vilken de båda fossilfynden med äggbärande  sköldpaddor nu undersöks, gör det förhoppningsvis lättare att hitta liknande fynd i framtiden.

Källor:

NYTT PROV PÅ INTELLIGENS HOS KRÅKFÅGEL

Att kråkfåglar är intelligenta vittnar många observationer om. Nu har brittiska forskare gjort en studie som visar på kajors förmåga att förstå ögats synförmåga. Slutresultatet är ännu ett exempel där kråkfåglar behärskar ett område där schimpanser går bet. Studien har gjorts på kajor som fötts upp i fångenskap.

I studien placerade forskarna kajorna i en inhägnad tillsammans med två behållare, där man placerat mat under den ena av dem. Forskarna studerade sedan fåglarnas beteende, utifrån hur man närmade sig dem och tittade mot den behållare där maten fanns gömd. Det var då bara själva ögat som riktades mot maten, övriga huvudet hölls stilla. Kajorna valde då den rätta behållaren betydligt oftare än att det enbart skulle berott på slumpen.

När andra forskare än uppfödarna vaktade kajorna blev inte resultatet detsamma. Därför funderar forskarna nu på om förmågan att använda människans blick, som ledtråd för den gömda maten, är ett resultat av kajans och uppfödaren nära samspel. Eller om det har att göra med kajors, som likt många andra fåglar lever i par, har behov av att samarbeta för födan då de lever i frihet. Forskarna hoppas på att flera experiment i framtiden kan ge svar på dessa frågor.   

De flesta andra arter, som studerats i liknande experiment, har inte visat sig lika känsliga då det gäller att följa människans blick som en ledtråd. Det gäller såväl hunden, som fått epitetet "människans bästa vän", som schimpansen vilken många forskare framhåller som "människans närmaste släkting".  Även i flera andra vetenskapliga experiment har kråkfåglar visat sig överglänsa schimpanser. Det har då bland annat gällt att föra med sig kunskaper från ett test till ett annat. (http://www.newscientist.com/article/dn14745-crows-make-monkeys-out-of-ch... l-test.html?DCMP=ILC-hmts&nsref=news2_head_dn14745)

Källor:

DJUPHAVSFISK MED UNIK ÖGONDESIGN

Ett tyskt forskarteam har upptäckt att ögonen hos en djuphavsfisk, kallad brun-nosad spökfisk (Dolichopteryx longipes), är uppbyggda som dubbla speglar.

Genom sina inbyggda speglar kan fiskarna se blixtar av ljus som andra djur sänder ut, och kan så hålla sig undan fiender. Det är första gången man upptäckt denna funktion hos fiskar eller andra ryggradsdjur. Men man vet sedan tidigare att samma ögondesign finns hos räkor och kammusslor.

Själva "spökfisken" har varit känd i 120 år, men några levande exemplar har aldrig fångats förrän nu. Den fisk som nu forskarna lyckades få att överleva fångades utanför Tonga i Stilla havet, och så upptäcktes den unika ögondesignen. Spökfiskarna tros ha en nästan världsvid utbredning i såväl tropiska som tempererade vatten. Den maximala längden, så långt man känner till, är 18 cm. De lever på djup ned till 2400 meter, och har således god nytta av sina så speciellt utrustade ögon.

Upptäckten är ännu en påminnelse om vilka unika funktioner som fortfarande ligger dolda för oss i skapelsens otroliga variationsrikedom,  även hos ganska små organismer.

Källor:

NYA ISTIDSFYND I LOS ANGELES

La Brea Tar Pits är en av världens mest berömda fossilplatser. Stora mängder fossil av både djur och växter, varav många mycket välbevarade, har hittats här i de berömda asfaltsjöarna.

Nu har nya fossilfynd från istiden gjorts i närheten av La Brea Tar Pits i Los Angeles. Fynden består av däggdjur som exempelvis jättevargar, hästar och sabeltandade tigrar. Man har även funnit andra djurslag som fiskar, sköldpaddor, sniglar och insekter. Det som väckt den största uppmärksamheten är ett nästan komplett mammutskelett, med över tre meter långa betar. Mammutskelettet hittades  en bit från de övriga fossilfynden.

De fortsatta utgrävningarna av fossilfynden måste dock bli på ett lite annorlunda sätt. Fynden gjordes vid ett byggprojekt i området som man inte vill avbryta. Därför har stora lårar med jordmassor fraktats iväg till ett museum i miljonstaden. Forskarna räknar med att hitta tre till fyra miljoner fossildelar i jordmassorna.

Källor:

FOSSIL FRÅN JÄTTESJÖFÅGEL

En fyrtio cm lång, fossil skalle från en jättesjöfågel har hittats i Peru. Fossilen är klassificerad som en så kallad Pelagornithid, en familj av numera utdöda stora sjöfåglar. Fyndet sägs vara den bäst bevarade fossila skalle av dessa sjöfåglar, som hittats hitintills. Beräknat utifrån skallens storlek tros vingbredden hos fågeln varit upp till sex meter.

Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan har skallen daterats till mellan åtta och tio miljoner år, efter de klippor där forskarna fann fossilen. Baserat på dateringar (enligt samma principer) av tidigare fossil tros denna fågelfamilj dött ut för ca tre miljoner år sedan. Fossil från pelagornithiderna kommer från Nordamerika, Nordafrika och Antarktis, vilket visar på en stor geografisk spridning. De "äldsta" kommer från klippor daterade till bortåt 60 miljoner år.

Exakt vad för slags sjöfåglar det rörde sig om, råder det delade meningar om bland forskarna. Många placerar dem bland pelikanfåglarna, därav namnet och den biologiska indelningen. Andra liknar dem (bortsett från näbben) vid stormfåglar, medan några menar att de skulle vara besläktade med ankorna!

Det nyupptäckta fossilet kommer från en klippformation i Peru, kallad Pisco-formationen. Här har man, tillsammans med en stor mängd valar och andra havslevande djur, även tidigare hittat fossil från samma slags sjöfågel.

Källor:

INTE BARA BLÄCKFISKSKAL

Fossila bläckfiskar finns det gott om. Skalen efter ortoceratiter ser vi exempelvis allt som oftast i större byggnadskomplex, insprängda som vackra mönster i trappor och golv. I likhet med andra arter är det just de hårda skalen, som utgjorde bläckfiskens bokammare, som syns. Själva bläckfisken finns som regel inte kvar.

Nu har några unika fynd gjorts i kritaklippor i Libanon. Här har man funnit några exemplar av bläckfiskar, där dess åtta armar med en del av musklerna och sugkopparna finns bevarade. Hos några exemplar finns till och med spår av bläck och gälar. Men det som sägs förvåna forskarna mest är hur lika dessa exemplar är med den nutida bläckfiskgruppen octopoda (octopus på eng, åttaarmade bläckfiskar på svenska). "Trots en datering på 95 miljoner år, är ett av fossilen nästan omöjlig att skilja från nutida arter", säger ledaren för forskargruppen som rapporterat om fynden.

Källor:

HUR KRILLEN LYSER

Att krillen har förmåga att alstra ljus, så kallad bioluminiscens, har varit känt sedan länge. Det lilla kräftdjuret går därför ibland under namnet lysräka.. Kemiska reaktioner och syremolekyler spelar en viktig roll i sammanhanget, men hur ljuset regleras har tidigare varit okänt för forskarna.

Nu har en grupp forskare vid Göteborgs universitet upptäckt att krillen är utrustad med speciella muskler, som reglerar ljusstyrkan när dessa muskler spänns och slappnar av. Det är när slutarmusklerna slappnar som krillen börjar lysa. Förmodligen genom att mer syresatt blod släpps in till speciella lysande celler.

Sett i skapelsen som helhet är fenomenet med ljusalstring ganska ovanligt. Det är vanligast bland marina arter och förekommer även bland lite större djur, som bläckfiskar och så kallade lyktfiskar. Bland landlevande arter lär lysmaskar och eldflugor vara de mest välkända exemplen.

Den biologiska betydelsen av bioluminiscensen är forskarna inte helt på det klara med i sin helhet. I många fall används de dock för kommunikation mellan individer av samma art. Hos djuphavsfiskar "härmar" lysorganet dagsljuset, så att skuggan bildar på så sätt ett slags kamouflage. Lyktfiskar belyser bytet med ett slags strålkastare, medan djuphavsmarulkar har ett lysande "bete" på ett spröt.

Hur ljuset alstras skiljer sig mellan olika arter, och visar på mångfalden och komplexiteten hos en lite annorlunda och tämligen ovanlig funktion. Krillen är ett av många exempel på hur unika funktioner finns nedlagda, även bland de minsta djuren i skapelsen.

Källa:

EVOLUTION PÅ "ETT ÖGONBLICK"

"Sakta men säkert under miljontals år". Det är så evolutionen presenteras, och det är så den ofta förklaras. Själva villkoret för att den alls skulle kunna ske är att det funnits tid, massor med tid.

Men nu börjar evolutions-forskarna tänka om till en del, och menar att den kan ske på "ett ögonblick". Indikationerna på att biologiska förändringar hos vissa arter skett snabbt börjar bli så många att de är svåra att förklara som enskilda händelser, vilket man gjort tidigare. Till och med Darwin pekade på exempel av snabb evolution, och exemplet på hur björkmätaren ändrade färg i industrialismens England är klassiskt. Men de exempel som observerats har betraktats som undantag mer än som regel.

Hur vanligt det är med snabba dessa nutida biologiska förändringar kan evolutions-biologerna dock inte säga, då man menar att det är svårt att upptäcka det i naturen eftersom det händer så snabbt. En total motsatt uppfattning mot den tidigare att evolutionen var för långsam att ses, skriver Bob Holmes i New Scientist. 

Så - antingen var eller är evolutionen för långsam för att upptäckas, eller så är den för snabb. Svår att se är den under alla förhållanden. Detta gäller dock bara makroevolution, då ett djur eller en växt utvecklas till en helt annan grundform. Däremot är det lätt att observera så kallad mikroevolution, då förändringar skett hos samma slags djur eller växt. Det finns det många exempel på och kan ibland ske mycket snabbt. Dock sällan så snabbt som ett ögonblick.

Källa: 

  • New Scientist  2005 vol 187 jul 9 sid 28.

ÖKENMYROR LUKTAR SIG HEM

"Gå till myran du late, se hur hon gör och bliv vis." Citatet är hämtat från Ordspråksboken i Bibeln och är ofta citerat (Ordspr 6:6-8). Ordspråket handlar i första hand om att den som har tendens för lättja ska studera myrans flit och ta lärdom därav. Samt hennes förmåga att planera för framtiden. Men idogheten är nu inte den enda egenskap hos myran som vi kan beakta och  ta lärdom, åtminstone imponeras av. Ständigt kommer nya forskningsrapporter som visar hur rikt utrustad denna insektsgruppär, med sin mångfald av olika arter i olika levnadmiljöer.

En av de senaste forskningsrapporterna handlar om ökenmyrorna (Cataglyphis fortis) i Saharaöknen och deras kapacitet att hitta hem. Forskarna har trott att de enbart använder synliga landmärken för att hitta tillbaka till de underjordiska bon, där de lever. Men nu har ett forskarteam från Max Planck-institutet i Tyskland upptäckt att myrorna även använder landmärken med särskild lukter. Dessa lukter är kopplade till ingången till boet, och finns i området i boets närhet.

De flesta andra myror lägger ut ett eget luktspår, som hjälper dem att hitta tillbaka. Men i den extrema hettan i Tunisiens ökenklimat, där myrorna lever, försvinner lätt lukten av ett sådant spår bland mångfalden av olika lukter. Osäkerheten om var myrorna kan hitta mat är också stor, vilket gör att de kan ofta söker sig upp till hundra meter bort för att hitta något ätbart. För ett så pass litet djur är det lång väg att gå och kunna navigera rätt.

Tidigare forskning har visat att ökenmyrorna även navigerar efter solens riktning, och till och med har möjlighet att räkna stegen hur långt de gått för att hitta den snabbaste vägen hem. (Denna inbyggda "stegräknare" tros vara inarbetad i myrornas nervsystem.) De olika navigeringssystemen gör myrorna väl utrustade för det hårda ökenklimat där de lever. Lägger man sedan till att de är en av de mest värmetåliga djurarter som finns, framstår de som verkliga överlevare.

Källor:

"ÄLDSTA" FOSSILA FOTSPÅREN - NU I EDIACARAN

Den kambriska explosionen har blivit ett välkänt begrepp både inom geologin och hos gemene man.  Detta sedan man upptäckt att antalet fossil i de sedimentära lagren såg ut att ha ökat, eller tillkommit explosionsartat.

Alltfler fossil hittas nu i de lager som ligger djupare ner än kambrium, den så kallade ediacaraperioden. På en halvö med namnet Avalon i östra Kanada har så många fynd gjorts att forskarna börjat tala om den "avalonska explosionen". Men fossila fynd har gjorts i ediacara-lager från hela världen.

Ett av de senaste fynden kommer från Nevada. Forskarna som funnit dem tyder dem som jättesmå fotspår, inte störe än två millimeter i diameter. De tros komma från något litet leddjur som en tusenfoting, eller möjligen någon mask med ben, och är de första fossila fotspår som hittats så djupt ned som i edicara.

Exakt vad tidigare ediacara-fynd representerar för organismer är inte klarlagt av forskarna. Många av dem liknar moderna djur som maneter, koralldjur, ringmaskar, leddjur och tagghudingar. De har därför ofta betraktas som fossil av välkända flercelliga djurgrupper. Vissa av dem liknar helt enkelt stora blad, och någon har fått namnet "bladlik form". Flera evolutions-forskare vill se ediacara-fossilen som helt utdöda utvecklingslinjer, men diskussionen om vad de representerar pågår ännu.

Källor:

ROSA REPTIL PÅ GALAPAGOS

En ny art av landlevande leguaner har upptäckts på Galapagosöarna. Det lite annorlunda med den är kanske främst dess rosa färg. Den har därför fått namnet Pink Iguana eller Conolophus rosada, om vi ska vara vetenskapligt korrekta. Enligt en DNA-analys (som tolkas enligt evolutionsteorins principer) sägs den dock inte vara helt ny, utan skall ha funnits i över fem miljoner år. Det är en äldre datering än hos de båda andra arter man tidigare kände till av Galápagos landlevande leguaner. Båda dessa är gulbruna i färgen, den ena lite ljusare än den andra.

Dateringen är även äldre än flera av de vulkaniska öar som övärlden här består av. Till och med äldre än norra delen av Isabella Island, den ö där den nyupptäckta ödlan lever. Trots all forskning som bedrivits på öarna har denna rosa reptil lyckats leva i det fördolda. Det var först 1986 som uppmärksamma parkvakter la märke till den annorlunda färgen hos ödlan, som inte bara är rosa utan även även har några svarta, breda tvärgående ränder. Först trodde man att det rörde sig om pigmentstörningar, men efter noggranna studier har den nu klassificerats som en egen art.

Andra olikheter gentemot de andra båda landiguanerna är att  taggraden på ryggen är lite annorlunda, och att ödlan i sin helhet är större. Den kan bli upp till 1,8 meter mellan nos och svansspets, vilket även är större än Galápagos berömda havsleguaner. De båda andra arterna av de landlevande leguanerna på Galápagos - Galápagos Land Iguana och Barrington Land Iguana - har tidigare benämnts som en enda art. Det står de fortfarande som, i bland annat svenska Wikipedia, och särskilt mycket är det inte heller som skiljer dessa båda arter åt.

Likt de berömda finkarna på dessa öar, och andra djur på isolerade platser, uppstår ofta specifika drag, fastän det i grund och botten rör sig om samma slags djur. Denna så kallade mikroevolution kan ibland gå ganska snabbt, vilket det finns flera exempel på. Pink iguana slås nu fram i en del rubriker som en art som Darwin missade. Men kanske var den inte ens rosa i Darwins dagar?

Källor:

Även alger äldre än man trott!

Hela tiden hittar forskare fler och fler djur och växter som anses ha levt mycket längre än vad man trott. Nu är det snart bara trilobiter och dinosaurier, som inte funnits "hela tiden". Bara på den här lilla nyhetssidan finns ca 10 stycken liknande fynd, där tiden utsträckts mer eller mindre för olika levande organismer.

Det senaste fyndet inom detta område är den mycket välkända algen Volvox. Den anses nu av flera forskare ha funnits över 100 miljoner år längre tid än vad man tidigare ansett (nästan 200 miljoner år i st f ca 50-75 miljoner år). Just denna datering är dock inte grundad på fossilfynd utan på indirekta dateringar med skillnader i gener/arvsanlag (med den geologiska tidsskalan som grund). Men - oberoende av orsääkerheterna i metoderna är det roligt att forskare vågar sträcka ut tiden för fler och fler organismer!

Källa:

BÄRNSTEN MED MARINA FOSSIL

En ny intressant fyndplats  med bärnsten har hittats cirka 10 mil utanför Frankrikes nutida kust. Bärnstenen innehåller fossil av havsorganismer, som svampdjur, sjöborrar och kiselalger.

Att hitta marina fossil inneslutna i bärnsten är inte särskilt vanligt. Enligt de forskare som publicerat fynden är de till och med de första i sitt slag. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan dateras de till 100 miljoner år.

Källor:

RÄTT VERKTYG FÖR KAPUCINER

Att kapucinapor är skickliga i att använda verktyg har forskarvärlden länge känt till. Nu visar en ny studie att aporna även är noga med att välja just de rätta verktygen. Studien har gjorts av en grupp italienska forskare, som studerat några kapucinapor i Brasilien. När aporna skall  knäcka de hårda skalen på palmnötter lägger de dessa på hårt underlag och använder sedan en sten för att knäcka dem. Är då denna sten för lätt knäcks inte nöten, är den för tung smulas innehållet sönder.

I studien valde aporna, med ca nittio procents säkerhet, ut den sten som lämpade sig bäst som hammare. När forskarna la ut konstgjorda stenar för aporna att välja bland sjönk säkerheten endast till ca 85 %. Plus att det tog lite längre tid att välja den rätta stenen. Här bedömde också aporna stenarnas vikt oftare genom att knacka, lyfta på dem eller på annat sätt röra vid dem. Med de naturliga stenarna bedömde aporna ofta detta enbart med blicken.

Apor är nu inte de enda inom djurvärlden som använder stenar som redskap. Ett annat djur är havsuttern, som använder stenar både för att knacka bort snäckor från havsbottnen och att  öppna skalen på dessa. De använder även stenar som städ på bröstet för att slå emot. För havsuttrarna kan en specifik sten vara så viktig att de använder den flera gånger om för sina djupa dykningar mot havsbottnen.

Även många andra djur, däribland fåglar, använder redskap.Olika kråkfåglar har visat sig särskilt bra på planering och precision av de rätta redskapen. Att knäcka hårda nötter med stenar lär de dock vara sämre på, men några japanska kråkor har setts lösa detta på ett lite annorlunda sätt. De låter bilar köra över nötterna vid övergångsställen, för att sedan  plocka upp innehållet när bilarna får rödljus.

Källor:

ÄLDSTA SPINDELVÄVEN

En amatörsamlare som för ett par år sedan sökte fossil längs Englands sydkust hittade en bit bärnsten han lämnade in till Oxford university. Nu har en forskare där vid namn Martin Brasier undersökt bärnstenen och hittat ett spindelnät som sägs vara "världens äldsta". Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan dateras det till 140 miljoner år.

Trots den höga dateringen har spindelnätet samma cirkulära uppbyggnad, som är så karakteristiskt för dem spindlarna producerar idag. "Man kan jämföra detaljerna i spindelnätet med dem i min trädgård" säger Brasier. Fossil spindelväv som daterats till över 100 miljoner år har tidigare hittats i Libanon och Spanien.

Källa: 

FLEXIBLA  ELEFANTBEN

Elefantens kolossliknande ben är inte alls så stela som man kan tro, och som de ofta beskrivits som i olika sammanhang. Det visar en brittisk forskningsstudie som undersökt elefanters rörlighet, med hjälp av samma 3D-teknik som används i Hollywoodfilmer. Enligt denna är de ungefär lika flexibla som hästens.

Studien får forskarna att fundera över forntidens dinosaurier, varav somliga också hade stora, kolossliknande ben. Kanske var även dessa tämligen rörliga djur, när allt kommer omkring? Men helt säkert lär vi aldrig få veta.

Källa:

FOSSIL SKÖLDPADDA MED ÄGG

Ett unikt fossilfynd har gjorts i de så kallade "Badlands" i staten Alberta, Kanada. Dels har man funnit ett rede med fossila sköldpaddsägg, vilket inte är så vanligt. Men det mest ovanliga, ja första i sitt slag, är en fossil sköldpadda som har ägg kvar inne i kroppen.

Turligt nog var skölpaddsfossilen delvis sönder, vilket gjorde att forskarna upptäckte äggen. Man såg först några krossade ägg, och upptäckte sedan flera under skalet. Forskarna beräknar att den cirka 4 dm långa skölpaddshonan lagt cirka 20 ägg. Äggen i redet, som lagts av en annan sköldpadda innehöll 26 ägg, i genomsnitt 4 cm i diameter vardera. Den fossila sköldpaddan var cirka 4 dm lång.

Källa:

STORFYND AV DINOSAURIER I KINA

I Shangdong provinsen i Kina har paleontologerna grävt fram vad som kan vara den största samling dinosauriefossil som någonsin hittats. Platsen är inte utgrävd till fullo, men de kinesiska forskarna säger att man hitintills grävt fram 7600 dinosaurieben.

I en närbelägen fossilgrav, enbart 300 meter lång och tio meter bred, har man nyligen grävt fram cirka 3000 skelettdelar, och på flera platser i närheten sägs flera tusen fossil kommit i dagen. Flera betydelsefulla fynd av dinosaurier har tidigare gjorts i samma område, där man grävt fram över 50 ton med dinosauriefossil sedan 1960-talet.

Detaljerade beskrivningar av fynden har ännu inte publicerats i någon vetenskaplig tidskrift, vilket forskarna tror kommer först senare i år. Men det finns rapporter om fossil från kända dinosaurier som tyrannosaurier och ankylosaurier. Samt vad som kan vara det största skelettet av en anknäbbsdinosaurie, som någonsin hittats. Fossilen har hittats i kritalager, vilka som regel är de översta lager som innehåller dinosauriefossil, ofta rikliga sådana. Forskarna hoppas därför hitta ledtrådar bland dessa rikliga fossil om hur dinosaurierna dog ut en gång i tiden. En katastrof av stora mått måste dock inträffat, därom vittnar fossilen.

Planer finns att göra en fossilpark i området. Men den lokala gruvindustrin som nu förhindras att arbeta i området på grund av de rikliga fossilfynden, är i sin tur ivriga att fortsätta sin gruvdrift. Framtiden får utvisa vilka intressen som går främst.

Källor:

OM BJÖRNENS URSPRUNG

En DNA-analys som gjorts på björnfossil från Chauvetgrottan i Frankrike lägger björnens ursprung till 1,6 miljoner år bakåt i tiden. (Chauvetgrottan i Frankrike är annars mest känd för sina grottmålningar, där även björnar finns avbildade.) DNA- analysen visar att den forntida grottbjörnen är en äldre anfader till dagens isbjörn och brunbjörn. I grund och botten rör det sig alltså om samma slags björn. Även svartbjörn, grizzly och Alaskas jättebjörn räknas hit.

Tidigare dateringar har lagt björnens ursprung till 300 000 år, då efter fossil som daterats efter evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan. Grottbjörnen, som mestadels levde av växter och var större än dagens björnar, är idag utdöd. När den dog ut finns många varierande uppgifter om. De olika tidsangivelserna för både ursprung och utdöende säger något om osäkerheten i dateringsmetoderna.

Alldeles utdöda är grottbjörnarna knappast heller, då de lever kvar till sin grundform i flera nutida björnarter. Det sistnämnda kvarstår som det intressantaste av den nyligen gjorda DNA- analysen nämnd ovan.

Källor:

JÄTTE-FLYGÖDLA FRÅN BRASILIEN

På ett museum i Tyskland har forskarna identifierat en jättestor flygödla eller pterosaur. Fossilen kommer från ett område i nordöstra Brasilien, som är känt för sina rika fossil-lager. Fossilen har funnits på museet några år, men har inte identifierats förrän nu, då de var både fragmentariska och sönderbrutna. Flygödlan beräknas ha varit omkring en meter hög och haft ett vingspann på cirka fem meter.

Samma typ av flygödlor har tidigare hittats i Kina, men fyndet från Brasilien är det största i sitt slag. Andra arter av dessa forntida, flygreptiler var dock ändå större. De största exemplaren man hittat (Quetzalcoatlus och Hatzegopteryx) hade vingspann på 12-14 meter. Men det fanns även de som var betydligt mindre. De minsta var inte större än sparvar.

Den nyupptäckta pterosaurien från Brasilien hade begravts av sediment i, som man anger, "en stor vattensamling. Därav har den fått artnamnet Lacusovagus eller "sjövandrare".

Källor:

MYROR BRA PÅ TRAFIKSTOCKNING

Att bli vis genom att betrakta myran är ett råd som ges i Ordspråksboken i Bibeln. Det har blivit till ett bevingat ord och besannas gång efter annan. Nu senast i en studie om hur myror hanterar trafikstockning, genom att hjälpa varandra att komma runt kolonin.Forskarna la upp en myrornas "highway" i två "filer" med olika bredd, som ledde från stacken fram till ett slags sockervätska. Till forskarnas förvåning blev den smalare leden snart överfull. Men då en myra som vände tillbaka längs den överfulla leden kolliderade med en myra som just kom ut från stacken, knuffade den återvändande myran över nykomlingen till den bredare leden.

Utifrån studien av myrorna gjorde forskarna en datormodell med ett mer komplext nätverk med olika långa leder. I denna såg forskarna att även då myrorna ibland blev omdirigerade till en längre väg kom de fram till födan snabbt och effektivt.

Nu menar väl inte forskarna att vi som människor ska börja knuffa varandras bilar i trafiken. Men de påpekar hur många problem som kunde lösas om bilförare, som möter varandra, kunde ge varandra information om hur trafiksituationen ser ut längre fram. Samt att det skulle finnas andra leder att följa. Det finns mycken visdom att lära från myrorna.

Källa:

SABELTAND I NORDSJÖN

När man tänker på sabeltandade tigrar är det väl närmast Nord- och Sydamerika som kommer för ens inre blick. Kanske allra mest på La Brea tar pits i Los Angeles, Kalifornien. Det är i asfaltsjöarna där man hittat de flesta skeletten av Smilodon, det mest kända av dessa nu utdöda kattdjur.

Visst har de hittats på fler platser, men det är knappast Nordsjön uppåt våra breddgrader man tänker på i samband med dessa forntida kattdjur. Nyligen fastnade dock ett fossilt skelettben från en sabeltand i nätet från en fiskebåt utanför Storbritanniens kust. Forskarna klassificerar fossilet till en så kallad scimitar katt, vilka ofta var något mindre och lite annorlunda till sin uppbyggnad, än de stora sabeltandade kattdjuren.

Så långt norrut som i Nordsjön har man endast hittat fossil från sabeltandade kattdjur en gång tidigare. Däremot har fossil från andra så kallade förhistoriska djur, som mammutar och stora hjortar, tidigare tagits upp från Nordsjöns botten. Även fossil från flodhästar har hittats här, vilket tillsammans med övriga fynd visar på att ett annat klimat, med en annan fauna än dagens, var rådande här i det förgångna.

Källa:

LJUSNING FÖR TUATARAN

För första gången på över 200 år har en tuatara setts lägga ägg på huvudön i Nya Zeeland. Det har skett i ett ekoreservat nära huvudstaden Wellington. Den utrotningshotade lilla reptilen har under lång tid bara levt på några små öar i norra delen av Nya Zeelands övärld. Kanske finns det nu en ljusning då det gäller hennes framtid.

Tuataran är den enda kvarlevande av de stora bryggödlorna, en reptilgrupp mycket lik dinosaurierna. (Dagens bryggödla, tuataran, kan bli upp till 50-60 cm lång.) Fossil från dessa, en gång i tiden vitt kringspridda reptiler, har hittats i klippor daterade till vad många menar 200 miljoner år. En art av dessa - Homoeosaurus, har beskrivits så till den grad likna tuataran att det förefaller, som om utvecklingen har stått stilla under de år som skiljer dem åt.

Källa:

MER ÄN KÖTT I NEANDERTHALARENS KOST

Neanderthalmänniskan uppehöll sig, under kortare eller längre tid, i närheten av Gibraltar. Det visar många olika slags fynd därifrån. De senaste fynden från grottorna visar på kostvanorna hos de människor som uppehöll sig här.

Här finns ben från kustlevande däggdjur som hjortar, vildsvin och vildgetter. Men det finns även ben från sälar och delfiner och rester från fisk och mollusker.1-3  Tanken på att jaga och kanske även äta delfiner ter sig främmande för oss idag, med tanke på delfinens status. För forntidens människor såg det förmodligen annorlunda ut. Beträffande säljakten debatteras idag dess vara eller icke vara, men vi känner alla till dess betydelse för dem som lever i arktiska områden.

Utifrån de nyupptäckta fynden i Gibraltar tror forskarna att såväl de neanderthalare som levde där som i andra kustområden (som Iberiska halvön) jagade både säl och delfin. På sälbenen finns tydliga tecken på att dessa skrapats och bearbetats med verktyg som tillverkats av människor. Detta saknas på delfinbenen, vilket får forskarna att fråga sig om möjligen enbart fettet användes från dessa. Att fånga dessa rörliga havsdjur kräver sin man, även om fångsten kan ha skett i närheten av stränderna. Forskarna menar nu att fynden av säl- och delfinben ger en bild av neanderthalmänniskan som en intelligent och anpassningsbar jägare, förr än en "gnagande vilde".

Flera studier under senare år har visat att forntida människor valde sin föda ur havet betydligt tidigare i historien än vad man tidigare trott. Det finns inga skäl att tro annat än att detta gällde även neanderthalarna, under de tidsperioder de levde nära havet. Även då de levde längre inåt land, vilket ofta var fallet, kan man förmoda att de hämtade fisk och annat ätbart ur sjöar och vattendrag.

Forskarna har även hittat små bitar av växtmaterial som fastnat i tänderna på en neanderthalare, vars fossil hittats i Irak.4 Att hitta växtmaterial i tänderna hos en individ ger knappast en heltäckande bild. Men det ger en fingervisning om att det fanns flera som åt växter, vilket ter sig ganska naturligt. Inte minst hos en folkstan som ofta levde under knappa förhållanden i slutet av istiden. Förmodligen blandade även Gibraltars neanderthalare olika slags ätliga växter i den varierade kost som fynden ovan visar att de åt.

Källor:

BLÄCKFISKAR SER PÅ FOSTERSTADIET

I en nyligen gjord forskningsstudie visar ett franskt forskarteam att redan bläckfiskfostren kan se och lära av synintryck innan de kläcks ur äggen. De kan till och med spana efter byte genom äggets skal, som blir genomskinligt strax  innan kläckningen.

Vid det stadiet satte forskarna ut akvarier med krabbor bredvid akvarier med bläckfisksägg. De ofödda ungarna kunde varken höra eller lukta sig till krabborna, endast se dem genom det genomskinliga glaset. Då äggen kläckts lyftes ungarna ut direkt från akvarierna. Efter sju dagar släpptes de sedan ut i en behållare, där det fanns gott om både krabbor och räkor. Dessa ungar valde då i först hand krabbor som bytesdjur, medan andra bläckfiskungar i behållaren i första hand jagade efter räkor.

Studien har gjorts på så kallade sepia-bläckfiskar, en grupp tioarmade bläckfiskar med det latinska namnet Sepiida (eng cuttlefish). Det forskarteam som gjort studien har i andra, nyligen gjorda studier sett att redan då dessa bläckfiskar är så små att hjärnan knappt hunnit utvecklas har ett väldigt bra minne och lätt för att lära sig anmärkningsvärt svåra saker.

Källor:

HÖG TEKNOLOGI BLAND NEANDERTHALARNA

Åtskilliga fynd genom åren har visat att Neanderthalarna var skickliga och anpassningsbara jägare. Den bilden förstärks ytterligare av några fynd som nyligen gjorts i Storbritannien. Fynden består av verktyg som tillverkats av vad som sägs vara Nordeuropas sista neanderthalare. Arkeologerna beskriver verktygen som tekniskt avancerade och väl så effektiva som dem som senare tillverkats av Homo sapiens. Man menar att verktygen ger intrycket av att komma från en befolkning som helt behärskar både landskapet omkring sig och det råmaterial som finns i naturen. De visar på en blomstrande teknologi hos ett folk som trivs och går framåt, inte hos ett som lever på randen till sin egen existens.

Att Neanderthalarnas teknologi var minst lika effektiv som tidiga Homo sapiens har även bekräftats i en gemensam forskningsstudie, av engelska och amerikanska arkeologer. Efter flera års  noggranna studier av såväl tillverkningssätt som slutresultat konstaterar forskarna att neanderthalarna knappast var en underlägsen grupp gentemot Homo sapiens. Snarare tvärtom, åtminstone beträffande verktygstillverkningen. Att neanderthalarna dog ut berodde knappast på deras intelligens, säger de forskare som deltog i studien och som nu vill försöka rehabilitera den felaktiga bild som uppstått av Neanderthalmänniskan. 

Källor:

VÄRDEFULLT SKRÄP

En stor del av människans arvsmassa brukar kallas för skräp-DNA. Det är de delar av DNA-molekylen som inte kodar för gener och vars funktion är okänd. Tidigare har många forskare hävdat att de inte alls är till någon nytta, men flera forskare har nu börjat ändra uppfattning. Man har börjat förstå att detta "skräp" har de kanske viktigaste funktionerna, och även att många av DNA-sekvenserna är unika för människan.

Nyligen publicerade en grupp forskare en studie där man säger sig ha hittat en DNA-sekvens där bland annat våra specifika händer med sina mjuka, känsliga och böjbara fingrar har sitt ursprung. "En molekylär komponent av mänsklighet" säger en av forskarna involverade i studien.

Källor:

  • Science 2008 vol 321 sid 1346-1350.http://www.sciencemag.org/cgi/content/abstract/321/5894/1346

SKATAN I SPEGELN

Länge trodde forskarna att det endast var de stora aporna som likt människan kände igen sin egen spegelbild. På senare år har dock forskarna upptäckt att även delfiner och elefanter har samma självmedvetnhet. Nu har några tyska forskare gjort en studie på skator, och upptäckt att även dessa känner igen sin egen spegelbild. Skatorna fick bland annat en prick på sig i olika färger, som de bara kunde se i spegeln. De började då genast försöka skrapa bort den, vilket visade att de förstått att pricken satt på dem själva, och inte på någon annan fågel.

Skator sorterar under kråkfåglar, vars intelligens finns omvittnat i många observationer. Detta trots att de saknar neocortex, det lager av nervceller som hos däggdjur styr beteenden som rumslig orientering, medvetna tankar och fattningsförmåga.Trots avsaknad av detta nervlager äger alltså skator så pass mycket självmedvetenhet att de känner igen sin egen spegelbild. Det var dock inte alla skator i studien som tycktes medvetna om sin spegelbild. Även i experiment med schimpanser har detta noterats. Vissa skator och schimpanser tycks smartare än andra inom sin art.

Kanske finns det fler djurgrupper där i varje fall enskilda individer skulle känna igen sig i en spegel. Men det är endast med delfiner, elefanter och skator man hitintills gjort några experiment. Att man valt just dessa djurgrupper beror på att de förutom sin relativt höga intelligens också har en för djur betraktat, hög social kompetens.

Källa:

KRÅKOR SMARTARE ÄN SCHIMPANSER

Kråkor är smartare än schimpanser då det gäller att lösa problem genom orsak och samband. Det skriver New Scientist apropå en forskningsstudie som gjorts på de nu så berömda kaledoniska kråkorna. Tidigare har man sett att dessa är skickliga, både i att tillverka verktyg och att använda dessa för att få tag på mat.

I den nya studien hade forskarna placerat lockande mat i en genomskinlig plasttub med två hål i botten. Det ena hålet var igensatt medan det andra satt över en fälla där maten föll ner, om kråkorna drog maten över det. Ungefär hälften av kråkorna i experimentet lärde sig att dra maten över rätt hål, även om utseendet på tuben och hålet förändrades. Kråkorna kunde även föra över dessa kunskaper till ett nytt test, så att de förstod att plocka till sig den lockande matbiten även om förutsättningarna förändrats. I det nya testet hade maten placerats på ett träbord som delats i två avdelningar. I ett liknande experiment med schimpanser klarade dessa inte av att föra med sig kunskaperna från ett test till ett annat.

Källa:

GECKOFOT I BÄRNSTEN

Delar av en geckoödla som fastnat i bärnsten har hittats i Burma (eller Myanmar som den sittande militärregimen nu benämner landet). De delar som finns bevarade är en fot med några tår och en bit av svansen. Fotsulan är helt intakt med de häftlameller och de tunna små hårborst med vilka nutida geckon fäster så lätt vid tak, väggar och givetvis även på växter ute i det fria.

En normal geckofot är utrustad med ca 500 000 tunna små hårborst - setae, med en diameter 10 gånger mindre än människans hår. Dessa strån är uppbyggda på ett sådant sätt att det bildas elektrodynamiska krafter som hjälper ödlorna att hålla sig fast. Fossilen från Burma visar att även den forntida geckoödlans fot var utrustad på samma sätt som dagens. Därom vittnar den geckofot som fastnat i kådan och tiden.

Källor:

VARGAR MED LAX PÅ MENYN

I det trivsamt svenska naturprogrammet "Mitt i naturen" berättade programledaren Martin Emtenäs för en tid sedan om en vargspaning i de värmländska skogarna. Han berättade då bland annat hur han tillsammans med sin fotograf såg en varg gå runt och äta hallon. Vargen  bedömdes vara runt  fyra månader, men var stor som en schäfer. Den tycktes helt omedveten, eller kanske ointresserad av programmakarnas närvaro då den gick runt och rensade hallonsnår efter hallonsnår (SVT1 2008 sept 4 kl 20:00).

Händelsen är inte så unik, som vi först kanske tror, då det är långt ifrån första gången som vargen rapporterats äta växter. Även fisk och skaldjur står ofta på menyn. Det kan man bland annat läsa om i en nyligen framlagd forskningsrapport från Brittish Columbia i Kanada. Under fyra års tid har några forskare studerat matvanorna hos de vargar som lever längs kusten där. Forskarna fann att då tillgången på lax är god väljer vargarna hellre dessa än att jaga de hjortar, som lever i området. Givetvis kan det förklaras åtminstone till en del, genom hur mycket lättare och mindre riskfritt det är att fånga de laxar som i stor myckenhet vandrar upp i de grunda floderna om hösten. Men laxen är också fetare och mer näringsrik än de magra hjortarna. Tidigare har man trott att vargen nöjer sig med lax då det är ont om hjort i området, men de kanadensiska forskarnas rapport visar på motsatsen.

Från tidigare observationer om vargens smak för lax kan nämnas om hur ökencoyoter (en form av prärievarg) har setts fånga laxöring i Yellowstones nationalpark. Om vintrarna kan den sitta på pass och vakta på fisken vid vakar i isen. Dessa vargar  har även setts fånga kräftor med munnen, där vattnet är grunt och ljummet även på vintern på grund av tillflödet från de heta källorna. Även inom andra nordamerikanska områden har ökencoyoter setts fånga kräftdjur och grodlarver. Prärievargen äter också en del insekter och bär, gärna enbär. Även den vanliga vargen äter en del växter, och tamhundar kan bli skickliga fiskare då de tränas till detta.

Ett annat hunddjur med smak för skaldjur är den sydamerikanska majkongen, eller "den krabbätande räven". Namnet har den fått på grund av sin förkärlek för räkor och krabbor, som är vanliga i de sydamerikanska floderna. Även frukt ingår i dieten, och Guayanas indianer brukar hålla majkongen som husdjur. Även manvargen, ett annat sydamerikanskt hunddjur, äter fisk. Och över hälftena av deras födointag kan bestå av växtföda, som sockerrör, rotknölar och frukt, om det finns tillgängligt. Manvargar kan till och med bli sjuka om de får för mycket kött. Detta upptäckte man hos manvargar i fångenskap, som utvecklade njursten då de tidigare fick en mer köttbaserad kost. Djurparkerna har nu ändrat dieten och ger dem mer frukt och andra växter.

Såväl den den nya forskningsstudien som tidigare observationer ger indikationer om att vargens val av föda kanske mer beror på tillgång, än en ursprunglig smak för kött och drift att jaga och lägga ner ett byte. Det visas också av att vargen gärna plundrar avskrädeshögar, även då det finns tillgång till levande föda.

Källor:

HÅRD NÄBB MED MJUKT FÄSTE

Forskarna har länge undrat hur det är möjligt för bläckfisken att äta med en näbb, lika hård som en papegojas, utan att skada den för övrigt så mjuka kroppen. Nu har forskarna studerat den extremt hårda näbben på Humboldt- eller Jumbobläckfisken, och funnit att näbben inte är lika hård rakt igenom. Den är betydligt mjukare och mer böjbar längst in vid näbbens fäste än ute vid spetsen. Gränsen där emellan styrs av höga protein- och vattenkoncentrationer.

Detta är en konstrukton, likt så mycket annat i naturen, som ingenjörerna hoppas kunna ta efter en dag. Denna gång för att underlätta uppbyggnaden mellan hård och mjuk materia i exempelvis proteser.

Källor:

FOSSIL JÄTTEGRODA FRÅN MADAGASKAR

En fossil jättegroda med en beräknad vikt på 4 kg har hittats på Madagaskar. Dagens största groda - Goliatgrodan i Ekvatorialguinea och Kamerun, väger cirka 3 kg, så skillnaden är kanske inte så jättestor. Mindre grodor är som bekant betydligt vanligare, åtminstone i nutid. Och Goliatgrodan vid några av Afrikas avlägsna floder är dessvärre allvarligt hotad, så snart finns den kanske inte kvar den heller.

Hur vanligt det var med med jättegrodor i det förgångna är naturligtvis omöjligt att veta. Särskilt vanliga bland fossilen är jättegrodorna knappast heller, men allt forntida liv har som bekant inte förvandlats till fossil. Det finns dock gott om fossil där djuren är betydligt större än de idag levande exemplaren, vilket tyder på ett gynnsammare klimat under den tid de levde. Såväl skapelsetroende som evolutionsforskare talar om högre luftfuktighet och mer syre, som bidrog till att både djur och växter ofta blev mycket större än i våra dagar.

Det största intresset runt fyndet av den fossila jättegrodan tycks dock röra kontinenternas lägen i det förgångna. Detta utifrån att grodan anses släkt med de hornpaddor som idag endast lever i Sydamerika. Här är forskarna inte ense, varken om släktskapet mellan grodorna, eller hur kontinenterna suttit ihop. (Om nu kontinenterna verkligen suttit ihop annorlunda än idag.) Som någon forskare påpekar - "Varje organism, inklusive en groda, kan flyta på död vegetation".  Underförstått att grodorna inte behövt vandra landvägen mellan Madagaskar och Sydamerika.

Källor:

LÅNGÖRAD ÖKENSPRINGRÅTTA

Ofta tycker vi att rekonstruktionerna av utdöda, så kallade "förhistoriska" djur ser ganska underliga ut. När forskare och konstnärer skapat fram bilderna av dem har de ofta ganska knapphändiga fossil att tillgå, och fantasin får göra resten. Namnen är som regel enbart på latin, och bidrar till det främmande intrycket.

Men många nutida djur ser också ganska märkliga ut. Om vi enbart skulle hitta deras benrester skulle förmodligen även dessa byggas upp till ganska underliga skapelser. Vad sägs exempelvis om ett djur där öronen liknar elefantens, benen en kängurus och nosen påminner om grisens? Storleksmässigt får det plats i en handflata. Ett sådant finns i varje fall, och går under namnet långörad springråtta eller jerboa. Den lever i öknarna i norra Kina och södra Mongoliet. Dagarna tillbringar djuret i underjordiska tunnlar. Det kommer bara fram om nätterna. Denna långörade ökenspringråtta kan hoppa en meter högt, tio gånger högre sin egen storlek. Småhår på fötterna fungerar ungefär som "snöskor" mot ökensanden. Även andra ökenspringråttor hoppar som kängurur på sina långa bakben. Balansen hålls  med svansen.

Den långörade ökenspringråttan kan tyckas oproportionelig till sin uppbyggnad, men är väl anpassad till sina levnadsförhållanden. Den lever dessvärre på randen till sin existens och är uppförd på röda listan över utrotningshotade arter. Zoological Society of London har lyckats fånga den skygga springråttan på film, och försöker nu sprida kunskap om den över världen. (Se länkar till videos i länkarna nedan.)

Källor:

GOD MINNESKAPACITET HOS HONUNGSBIN

Honungsbin har mycket god minneskapacitet, det visar det ena forskningsresultatet efter det andra. Nyligen har man upptäckt att bin kan minnas ett ansikte, åtminstone under flera dagar. Det har några forskare i Cambridge visat, genom att från början koppla ett ansikte tillsammans med belöning, för att sedan plocka bort belöningen.

Tidigare har man bland annat visat att honungsbin kan räkna, och deras fenomenala så kallade "bidans" är nog allom väl bekant. Alltsammans inte illa utifrån en hjärna av ett knappnålshuvuds storlek.

Källa:

  • New Scientist 2005 vol 188 dec 10 sid 22.

SYDAMERIKANSKA JÄTTEGNAGARE

Nutidens största gnagare finner man i Sydamerika. Det är också där man hittar fossil efter forntidens största gnagare. För några år sedan var det fossil efter en jättegnagare i Venezuela som lät höra om sig. Den beräknas ha vägt ett halvt ton, varit 3 meter lång och 1,3 meter hög.

Nu har man hittat fossil efter ännu en jätte i Uruguay. Denna gång är det dock bara skallen man hittat, dock en mycket välbevarad sådan. De forskare från Uruguay som först beräknade vikten på denna bjässe fick den till ett ton. Sedan räknade en annan forskare (som inte kommer från Uruguay) på ett lite annorlunda sätt. Då minskade vikten ner den till 350 kg. Inte så illa det heller i och för sig. Men meningarna om jättegnagarens vikt går fortfarande isär. Om dess levnadssätt är man nog tämligen ense, som att tändernas uppbyggnad indikerar att den livnärde sig på mjuka växter. Framtänderna var extremt stora och forskarna tror att den kan ha fällt träd likt våra bävrar. Fossila jättebävrar bortåt den viktklassen har tidigare hittats, såväl i Sydamerika som på andra platser.

Jättegnagaren från Uruguay anses vara nära släkt med den nutida gnagaren Pacarana, som lever i norra Sydamerikas bergsregioner. Det är den näst största av nu levande gnagare med en vikt på 10-15 kg. Dagens största gnagare, kapybaran eller vattensvinet, väger upp till 75 kg och är mellan 1-1,5 meter långt.

Källa:

"ÄLDSTA" VÄXTÄTANDE ÖDLAN

Fossil efter den "äldsta" växtätande ödlan har hittats i Japan. De lämningar man hittat efter ödlan är en käke och en bit av skallbenet. Ödlan beräknas ha varit 25-30 centimeter lång. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan dateras fossilen till 130 miljoner år. Det är 30 miljoner år äldre än det tidigare "äldsta" fyndet från en växtätande ödla, vilket hittats i Nordamerika.

Tänderna hos den fossil ödlan liknar dem hos nutida leguaner eller iguanaödlor, en av de växtätande ödlor som lever idag. Få ödlor som lever idag är alltigenom växtätare, de flesta äter även kött- och/eller insekter. Dagens växtätande ödlor äter blom-, eller så kallade gömfröväxter. Det äldsta fossilet från en sådan kommer från Kina, och är "endast" daterat till 125 miljoner år. Evolutionsforskarna funderar nu över om blommande växter kanske funnits i flera miljoner år innan dess, fastän man aldrig hittat några fossil. Eller om dåtidens växtätande ödlor kanske åt unga exemplar av andra växter som hittats som fossil djupare ned i lagren. Dessa växter är dock hårdare och mer fiberrika att tugga än blomväxter.

Då fossil endast bildas under extraordinära förhållanden bör såväl växter som djur funnits både före och efter de blev till fossil. Så långt stöder skapelsetroende evolutionsforskarna i sina antaganden. Men när man kommer till tidsperspektivet går meningarna som regel isär.

Källor:

KLARSYNTA RÄKOR

En studie som gjorts på mantisräkor från Stora Barriärrevet visar att dessa kräftdjur har extraordinär synförmåga. De ser inte bara ultravioletta färger som infrarött ljus, utan också med polarisering. Detta innebär att "räkorna" har möjlighet att se en värld osynlig för andra djur. De har också möjlighet att röra ögonen oberoende av varandra, och har ett mycket välutvecklat färgsinne.

Mantisräkor är inga egentliga räkor, utan klassificeras som en egen ordning bland kräftdjuren. Som sådana är de tämligen stora och kan bli upp till 30 cm. Jämfört med andra av havens giganter är de dock små, och än en gång förundras man över hur avancerat många av även de mindre djuren är uppbyggda. Med sin extraordinära synförmåga bör de vara väl anpassade för det marina liv de lever.

Källa:

TILLBAKAGÅNG HOS STORSPIGGAR?

Tanken att evolutionen ibland arbetar bakåt, så att primitiva drag utvecklas på nytt dyker upp
är ingenting nytt. Det föreslås då och då av forskarna när evolutionsträdets grenar inte sträcker sig så raka som förväntat, och ibland kroknar ganska betänkligt. Bland de senaste exemplen på detta är en studie som gjorts på storspiggen i Lake Washington i Seattle, USA.

Storspiggen är en knapp decimeterlång fisk, som lever längs kusterna och i större insjöar på norra halvklotet. De är delvis beklädda med benplattor, och har ofta tre taggar på ryggen.Tendensen bland storspiggen har varit att benplattorna förminskats då fisken övergått till att leva i sötvatten istället för saltvatten. Så var fallet i Lake Washington där endast 6% av beståndet var helt täckta av benplattor i början av 1960-talet. Men sjön var kraftigt förorenad, och när sjön rensades upp i en miljösatsning gjorde biologerna en överraskande upptäckt. Hårda benplattor började återigen att växa ut på fisken, och idag är hälften av storspiggarna täckta av benplattor och en tredjedel delvis täckta. Det är en förändring som skett på bara fyrtio år.

Forskarna tror att mörkret i det förorenade vattnet gjorde bepansringen överflödig för fiskarna, och när vattnet blev klarare och fiskarna mera synliga växte benplattorna ut som skydd. Förklaringen till hur det kunnat ske rent biologiskt finner forskarna i fiskarnas genetiska variation, med kopior av gener från saltvattenfiskar som tenderar att ha fler benplattor. En miljöanpassing likt denna, som sker till olika organismers fördel, ser man ofta exempel på i naturen. Att som i studien av storspiggen, förklara det som en tillbakagång i evolutionen känns något bakvänt.

Källa:

FISKANDE MAKAKER

Makaker är en djurgrupp som tycks ha ovanligt rika anpassningsmöjligheter, och visar prov på många olika beteenden och levnadsmönster. En av de senaste observationerna är då några makaker i Indonesien har setts fånga fisk i floderna i ett par av ögruppens provinser. Dessa så kallade långsvansade makaker är annars kända för att livnära sig på frukt, krabbor och insekter. Men då man sedan länge vetat att många makaker trivs väl med vatten, kommer detta nya beteende knappast som en överraskning.

Långsvansade makaker räknas som en underart till Sydostasiens krabbmakaker, varav en grupp på Indonesien blivit mest omskrivna. De simmar och leker i havet, plockar musslor vid lågvatten eller dyker ner mot botten efter krabbor. Andra skickliga simmare är de asiatiska rhesusmakakerna och de japanska snömakakerna, som badar i varma källor och simmar vid havsstränderna. Andra makaker har anpassat sitt liv till bergsterräng, och andra miljöer. Några har lärt sig samarbeta med människan, och dresserats att plocka ner frukter från höga träd. Vid en botanisk inventering på Malackahalvön användes en gång makaker till att plocka ner material från urskogsträdens kronor till vetenskapliga undersökningar.

Källor:

TROLLSLÄNDAN - LUFTENS FYRVINGADE AKROBAT

Vi är många som fascineras av trollsländan. Denna luftens fyrvingade akrobat som så lätt rör sig över sommarängar och stilla vattendrag så snabbt att vi knappt hinner uppfatta dess rörelser. Trollsländan har en otrolig förmåga att blixtsnabbt kasta sig åt sidan, röra sig uppåt, sväva fritt i luften och sedan omedelbart ändra riktning. Den kan komma upp i en flyghastighet av över 50 km i timmen, och rör sig ibland över stora avstånd. Man känner till sländor som flugit 300 km över vatten.

I en nyligen framlagd forskningsrapport föreslår forskarna att energin till den avancerade flygtekniken kommer av att sländan kan röra sina fyra vingar oberoende av varandra. De flesta insekter har endast ett vingpar, och även hos de som är utrustade med två par synkroniseras dessa med varandra. Det har varit en vanlig uppfattning bland forskarna att trollsländans ena vingpar mest haft någon evolutionär fördel i det förgångna. Men den nya studien visar att den nutida flygtekniken kan vara effektivare än vad man tidigare trott.

De forskare som lagt fram den nya studien noterar att det finns fossil som pekar på att trollsländorna lyckats bevara sin speciella flygkonst under 300 miljoner år. (Åldern är baserad på de stenkolslager man funnit trollsländorna i, daterade efter evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan.) Den enda egentliga skillnaden man kan se mellan fossila och nu levande arter är att vissa av de forntida var så mycket större. Den nya studien tillsammans med fossilen visar att trollsländans extra vingpar, varken är en evolutionär kvarleva eller någonting nytt som utvecklats under tidernas gång. Trollsländans komplexitet var stor redan från början, inbegripet uppbyggnaden av vingarna och deras rörlighet.

Källa:

SILKESMASKENS HEMLIGHET

 Silkesmaskar har en unik förmåga att äta giftiga mullbärslöv utan att bli sjuka. Och nu har forskarna kommit deras hemlighet en bit på spåren. Man har funnit att silkesmaskarna har ett speciellt enzym kopplat till matsmältningen som inte påverkas av mullbärets giftiga substanser. Silkesmaskarna kan därför helt oskadda äta av de mullbärslöv, som för andra insekter visat sig väldigt giftiga. Det aktuella enzymet har inte hittats hos något annat djur.

Ett liknande "fenomen" finner vi hos monarkfjärilens larver, som kan äta av giftig tulkört utan problem. När larverna äter av tulkörten går giftet in i dem, och finns sedan kvar över puppstadiet till den färdiga fjärilen, vilket gör att fjärilen får leva ifred från fåglar och andra insektsätare. Den färdiga fjärilen pollinerar i sin tur tulkörtsplantorna när de samlar nektar, så både fjäril och växt är beroende av varandra för att överleva.

Källor:

GRÖN TELEFONLINJE INSEKTER EMELLAN

 

Ett team holländska ekologer har upptäckt att vissa växtätande insekter som lever över, respektive under jord kommunicerar med varandra. Genom kemiska signaler via växternas löv meddelar de insekter som lever under jorden sin närvaro för de insekter som lever ovanför marken. Meddelandet gör det möjligt för de olika insekterna att undvika varandra så att de inte konkurrerar om samma växt. Hur vanligt det är med denna kommunikationslinje i insektsvärlden är ännu inte känt, då forskningen endast är påbörjad.

Källa:

FOSSIL PAPEGOJA FRÅN DANMARK

 

Fossila vingben från papegojor har hittats i Danmark, på ön Mors i Limfjorden. Fossilen har hittats av en dansk hobbysamlare, som haft dem utställda på ett museum under femton års tid. Han såg dock bara att det rörde sig om ben från någon fågel.

När så en irländsk forskare besökte museet, konstaterade han att fossilen kom från papegojor. Förutom att det är det största och mest välbevarade papegojfossil som hittats hitintills, tror evolutions-forskarna att det också kan vara det allra äldsta. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan har det daterats till 55 miljoner år.

Fossil från en näbb som hittades för några år sedan i Wyomings kritalager, och troddes komma från "äldsta papegojan" har en datering på 70 miljoner år. Efter att ha studerat fossilen på nytt menar forskarna att näbbfossilen "nästan säkert" inte kommer från någon fågel, utan från en dinosaurie med en fågelliknande näbb (?!).

Att de nyfunna fossilen i Danmark kommer från någon fågel tycks vara ställt utom allt tvivel. Däremot finns det forskare som ställer sig frågande till att man med säkerhet kan fastställa att det rör sig om just papegojfossil. Den irländske forskare som studerat fossilen säger sig dock vara säker, och har artbestämt den forntida papegojan till Myiopsitta tanta. En nutida art, Myiopsitta monachus, lever i halvtorra områden i sydöstra Sydamerika. På svenska går de under namnet munkparakiter. Skillnaden på fossilen och den nu levande papegojan är alltså ungefär lika stor som mellan vargar och hundar - dvs de är samma djur som förändrats med lite variation eller mikroevolution.

Källor:

FOSSIL LOCKESPINDEL FRÅN NUTIDA SLÄKTE

Natural History Museum i London fick nyligen en intressant donation, bestående av en fossil lockespindel innesluten i bärnsten. "Spindeln" har klassificerats till släktet Dicranopalpus med tolv nutida, kända arter. Bärnstenen kommer från de rika fyndigheterna i Östersjön, där man även tidigare hittat den nu aktuella arten, Dicranopalpus ramiger. På det anrika museet i London hade man tidigare endast ett exemplar av densamma, så glädjen var stor över donationen.

Det lilla spindeldjuret har alla sina ben i behåll, fästa vid den knappnålsstora kroppen. Det vanligaste är annars att endast benen sitter kvar i bärnstenen. Fossilen har daterats till 30 - 40 miljoner år, enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan. De äldst daterade
lockespindlarna kommer från Rhynie Chert i Skottland, ett område med många smådjur och växter bevarade som fossil. Lockespindlarna härifrån har mycket välbevarade inre organ, som förgrenade kanaler för luftstrupen, så kallade rörtrakéer. Trots den höga dateringen på 400 miljoner år är "spindlarna" överraskande lika de nutida.

Namnet till trots räknas inte lockespindlar till egentliga spindlar, utan utgör en egen ordning av spindeldjur.Karakteristiskt är de runda små kropparna och hos många arter, de långa och tunna benen - därav det skämtsamma namnet "pappa långben". Lockespindlarna har idag en världsvid utbredning och indelas i över 6000 olika arter.

Den lockespindel i bärnsten som nu donerats till Naturhistoriska museet i London hittades mer eller mindre av en slump. En fossilsamlare vid namn Terence Collingwood brukar köpa in stora lådor med bärnsten till sin butik. När han rutinmässigt gick igenom en av dessa lådor för att se om han hittade något som andra missat fann han det intressanta fyndet.

Källor:

SJÖFÅGEL MED "MORRHÅR"

En liten alkfågel (Aethia pygmaea) från norra Stilla havet har "morrhår" med samma användningsområde som kattens. Det slår ett par kanadensiska forskare fast efter att ha fångat in några fåglar, och genom några experiment undersökt känsligheten hos "morrhåren".

Den berörda alkfågeln är en av två nattaktiva arter inom sitt släkte. "Morrhåren" består av några långa, stela, vita fjädrar runt ögonen, och med dessa kan fågeln känna sig fram genom mörkret. Den lilla sjöfågeln häckar på vulkanöar i norra Stilla havet. Den lägger sina ägg i små skrymslen, vilka de når genom smala passager av kantiga lavastenar. Redena lämnar de sedan enbart om natten. Fjädrarna som tjänstgör som morrhår komer då väl till pass.

Källor:

UNDER HUDEN PÅ PSITTACOSAURUS

 

Fossil efter en psittacosaurus (så kallad papegojödla) med mycket välbevarad hud har hittats i Kina. Att hitta fossil hud från dinosaurier är i sig ovanligt. Men det än mer intressanta med denna hud är att det finns en genomskärning rakt ned genom huden, med bindväv och flera lager kollagenfibrer. Såväl överhuden som läderhuden (mellanskiktet mellan över- och underhud) finns bevarad. Forskarna liknar den anmärkningsvärt tjocka, men ändock flexibla huden vid det hos hajar, delfiner och nutida reptiler. Huden är täckt av fjäll.

I BBCs rapportering av fyndet blir man något förvånad av valet av bild och bildtext. Helt skild från texten, som berättar att psittacosaurens hud var täckt av fjäll skriver man "Vissa forskare tror att flera dinosaurier hade fjädrar". Till detta har man satt en konstruerad bild av en befjädrad dinosaurie, som inte på minsta sätt liknar en psittacosaurus. National Geographic har denna gång en bättre verklighetsuppfattning, där man lägger ut en riktigt fin bild på psittacosaurier, som strövar fram längs ett vattendrag. I texten tar man även upp slutsatserna från orignalartikeln i Royal Society B, att såväl fjällen som andra strukturer hos huden talar mot teorin att vissa dinosaurier skulle haft någon form av primitiva fjädrar. Det är något som BBC inte berör.

Den förklaring som forskarna ger till att papegojödlans hud bevarats så väl är att den så gott som direkt har täckts med sediment, som sedan snabbt mineraliserats. Mjukdelarna är annars det första som ruttnar och förmultnar när något djur har dött. Här har dock huden bevarats som fossil med ett öppet tvärsnitt ned genom hudlagren.

Källor:

MUMIFIERAD ANKNÄBBSDINOSAURIE

 

Ett ovanligt välbevarat fynd ev en hadrosaur (så kallad anknäbbsdinosaurie) med mumifierad hud har hittats i North Dakota i USA. Inuti huden finns fortfarande mycket av mjukvävnaden, benen och till och med musklerna kvar.

Av musklerna, som nu förstenats, ser man att dinosaurien var kraftigt byggd och förmodligen kunde springa ganska snabbt Huden är täckt av fjäll och ser ut att ha ett välkamouflerat, lite brokigt mönster. Den förklaring som forskarna ger till att huden bevarats så väl är att dinosaurien begravts väldigt snabbt, i exakt rätt miljö. Djurens mjukvävnader förstörs annars väldigt snabbt då djuren dör. "Förruttnelseprocessen stoppades upp av fossilbildningen, vilket bevarade många av mjukvävnadens strukturer" säger den forskare som ansvarat för utgrävningarna.

Då man studerade Hadrosaurusen från Dakota, upptäckte forskarna att man ofta monterat dinosaurieskeletten fel, på utställningar och museer världen över. När man monterat dinosauriernas ryggrad har man alltid satt ryggkotorna direkt efter varandra. Men på detta så välbevarade skelett såg man att det fanns ett avstånd på ungefär en centimeter mellan kotorna. Det visar att det bör ha suttit någon disk eller så kallad mellankotskiva mellan kotorna, vilket gjort dem mer flexibla. Men det innebär också att dinosaurierna förmodligen var längre än de skelett som byggts upp på museerna. Kanske skiljer det minst en meter hos de största exemplaren.

Den nu funna, mumifierade dinosaurien klassificeras som Edmontosaurus, en av de största och mest kända anknäbbsdinosaurierna. De största exemplar som hittats har varit 12-13 meter, men de flesta fullvuxna individer är nio meter långa. Att hitta en mumifierad dinosaurie hör knappast till vanligheterna. Endast några få har hittats hitintills och de flesta, kanske till och med alla, har varit anknäbbsdinosaurier. Det senaste fyndet, innan det i Dakota, gjordes för några år sedan i Montana i Kanada.

Källor:

MISSLYCKAT FÖRSÖK ATT SKAPA LIV

Några Kalifornienforskare har gjort ett försök att skapa liv vid en rysk vulkan. På grundval av att Darwin föreslog att livet startade i "en varm liten pöl" bestämde sig dessa forskare för att se om de kunde skapa något liv i "en het liten pöl", vars vatten värmts upp genom vulkanisk aktivitet. Forskarna gjorde en "ursoppa" genom att där lägga ner proteiner, DNA och cellmembraner.

Inom några timmar hade dock "soppans" samtliga ingredienser försvunnit. Molekylerna hade fastnat i leran som omgav vattenpölen och var omöjliga att samla ihop. Forskarna, som dock tycker det var ett intressant experiment, funderar nu på om pölen var alltför het och kanske för sur. Och man planerar nu att göra om försöket vid en vulkan på Hawaii, där man inte har samma problem med leran. Försöka duger - eller...?

Källa:

  • Science 2006 vol 311 sid 1081.

FÖRSTA SCHIMPANSFOSSILEN

Trots alla teorier runt schimpansens ursprung och dess hypotetiska nära släktskap med människan har man inte haft ett enda säkert schimpans-fossil att bygga upp sina teorier på. Men nu har de första fossilen dykt upp, eller rättare sagt grävts fram i form av tre tänder - två framtänder och en kindtänd. En fjärde möjlig schimpanstand har ännu inte analyserats klart.

Tänderna, som hittats i Kenya, är enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan daterade till 500 000 år. Och knappast överraskande hoppas nu forskarna att hitta ännu äldre schimpans-fossil, från den tid då man menar att människan och schimpansen delades upp i olika släktgrenar. Vilket enligt evolutions-forskarna skulle skett några miljoner år tidigare.

Källa:

  • New Scientist 2005 vol 187 sept 3 sid 7.

"ÄLDSTA" PANDASKALLEN

 

En fossil skalle av den kinesiska jättepandan har hittats i en grotta i södra Kina. Den forntida pandan beräknas ha varit endast metern hög, medan dagens jättepandor blir normalt cirka 1,5 meter höga. Några långtgående slutsatser om hur stora de forntida pandorna blev, jämfört med dagens går nu knappast att dra utifrån en enda skalle. En analys av tänderna visar att den unika dieten av bambuskott troligen stod högst på menyn, då såväl som nu.

Evolutionsforskarna daterar skallen från den forntida pandan till cirka två miljoner år, och ser den som en förfader till nutida jättepandor. Någon större skillnad, förutom storleken, mellan den fossila skallen och dagens pandor visar inte fossilen. Däremot skiljer sig även den forntida pandan likt den nutida från andra björnar. Den klassificeras dock numera som en "vanlig" björn, och inte som en så kallad halvbjörn, vilket den gjorde tidigare. En panda har således, så långt man kan se av fossilen, alltid varit en panda.

Källor:

"PÄLSKLÄDD" KRABBA FRÅN HAVSDJUPEN

Nya biologiska arter upptäcks ständigt. Detta gäller inte minst bland marina arter där många nya arter upptäcks årligen, i takt med att djuphavsforskningen framskrider. Att hitta helt nya familjer är lite ovanligare, men nu har forskarna hittat ett så pass ovanligt kräftdjur att man meriterar det till en ny familj - Kiwa hirsuta.

Det ovanliga kräftdjuret har hittats vid en nyupptäckt varm källa på över 2000 meters djup, söder om påskön i Stilla havet. Mest liknar det en krabba eller hummer, vit och cirka 15 cm lång. Att denna yeti-krabba, skämtsamt kallad, är blind är knappast överraskande eller ovanligt för djur med liknande levnadsförhållanden. Det ovanliga består i att klor och ben är beklädda med något som liknar päls. "Pälsen" har ett silkesliknande utseende, men stråna är tämligen hårda, ungefär som i en tandborste. (Liknande strån är tidigare kända hos de östasiatiska ullhandskrabborna, samt några andra arter, men är hos dem inte lika långa eller framträdande). Denna "päls" hos "yeti-krabban" är i sin tur täckt av trådliknande bakterier, vars funktion forskarna ännu inte är på det klara med.

Källor:

SNABB MIKROEVOLUTION HOS ITALIENSKA MURÖDLOR

För drygt 35 år år sedan flyttades några italienska murödlor (i Sverige även kallade ruinödlor) från en ö till en annan i Adriatiska havet. En grupp forskare som studerat ödlorna rapporterar nu om hur ödlorna förändrats sedan de flyttats från en kargare till en betydligt frodigare miljö.

Ödlorna började nu leva till ungefär två tredjedelar av växter, istället för till två tredjedelar av
insekter, vilket de gjort tidigare. Det har resulterat i att ödlorna fått större huvud, både längre och bredare än de ödlor som finns kvar på den ö de hämtats ifrån. Till följd av detta har bettet blivit starkare. Även ödlornas matspjälkning har förändrats på grund av den fiberrika kosten. Ödlorna har också ändrat sitt beteende gentemot varandra på grund av den rikliga växtfödan. De lever tätare ihop och försvarar inte längre sina territorier, vilket de gjorde tidigare då de mer aktivt fick jaga efter insekter.

Murödlan finns i många olika varianter, efter hur de anpassat sig till levnadsförhållandena på olika öar och områden på europeiska fastlandet. Med tanke på hur den italienska murödlan utvecklats, både i kroppsform och beteendemässigt syns en miljö med riklig växtföda passa dem förträffligt.

De italienska murödlorna visar vilka anpassningsmöjligheter hos ett och samma djur, och hur snabbt en så kallad mikroevolution kan äga rum. Här skedde betydande förändringar i såväl ödlornas yttre som inre kroppsbyggnad och funktioner, samt deras beteende och sociala samspel under drygt tre decennier. Själva arten har dock förblivit en och densamma.

Källor:

ALBATROSSENS FENOMENALA LUKTSINNE

 

Albatrossens största kännetecken är förmodligen flygtekniken. De kan till fulländning dra nytta av skillnaderna i vindens hastighet nära havsytan respektive högre upp. Uppåtvindarna kan lyfta en albatross 20 meter över vattnet, och sedan glidflyger fåglarna på stela vingar i en sorts berg- och dalbaneflykt.

Av alla nu levande fåglar har vandringsalbatrossen den största spännvidden mellan vingspetsarna. Genomsnitt ligger på cirka 3,1 meter. Den största individuella spännvidden, som bekräftats har mätts upp till 3,7 meter. Obekräftade rapporter talar dock om individer med ett vingspann på 5,3 meter.

Nyligen kom en forskningsrapport om vandringsalbatrossens luktsinne. Att följa ett luktspår ute till havs är inte det lättaste, då turbulenta vindar lätt skär av luktspåren, som sedan endast återkommer fläckvis. Detta hindrar dock inte vandringsalbatrossen. Födan utgörs ofta av döda fiskar, speciellt bläckfiskar som flyter uppe på havsytan. Albatrossen kan känna lukten av
fisken på ett avstånd av 20 kilometer, ute på öppet hav.

Albatrossen är också känd för sina långa färder över havsvidderna.Under gynnsamma vindförhållanden kan de uppnå en flyghastighet av 100 - 160 km i timmen, och har påträffats tusentals kilometer från sina häckningsplatser. En albatross som ringmärktes på Kerguelenöarna i Indiska Oceanen påträffades senare vid Sydamerikas sydspets, 10 000 km därifrån. Under dessa långa "vandringar" bör deras fenomenala luktsinne komma väl till pass.

Källor:

"ANNAS KOLIBRI" GÖR LJUD MED STJÄRTFJÄDRARNA

Med en djup looping på bortåt 30 meter, och sedan ett högt, ljust läte innan de vänder uppåt igen. Det är vad hannarna hos "Annas kolibri" (Calypte anna) visar upp för honorna under parningssäsongen. Denna lilla kolibri, vanlig på nordamerikanska västkusten, väger inte mycket mer än en 50-öring, men uppvisningen de åstadkommer är magnifik.

Dykingen sker med en hastiget på över 23 meter i sekunden, och nu har amerikanska forskare tagit höghastighetskameror till hjälp, för att filma och studera kolibriernas beteende. Man har då upptäckt att det ljud som dessa kolibrier frambringar inte kommer från fåglarnas vanliga röstorgan, utan från stjärtfjädrarna. Genom att sprida ut dessa under 60 millisekunder - snabbare än ögat hinner blinka - åstadkommer de ett ljud, som är mycket starkare än deras vanliga fågelsång.

Kolibriernas snabba vingslag och deras berömda "ryttlande" är sedan länge dessa fåglars främsta känneteckan.Vingarnas fästen och närliggande muskler är mycket sinnrikt konstruerade, och gör att kolibrierna kan flyga obehindrat i alla riktningar. Vingslagsfrekvensen ligger på 22–78 slag i sekunden hos de olika arterna. Den nya forskningsstudien visar ännu ett exempel på deras avancerade flygteknik.

Källor:

VANLIG PADDA PÅ DJUPT VATTEN

Då amerikanska forskare nyligen djuplodade i Loch Ness-sjön fann de något ovanligt, men kanske inte av det slag man väntat sig. Det ovanliga bestod i att en "vanlig padda" befann sig på 100 meters djup. Normalt rör sig den vanliga paddan - Bufo bufo - uppe på land, eller i grunda dammar och vattensamlingar, men på något sätt hade denna padda lyckats anpassa sig väl till Loch Ness-sjöns djupa vatten. Som ledaren för det amerikanska teamet uttryckte sig - "Den var mirakulöst och oförklarligt pigg och aktiv".

Forskarna funderar nu om det kanske råder extraordinära förhållanden i den sägensomspunna sjön, vilket ger dem hopp om att kanske stora reptiler kan leva på ännu djupare vatten. Hoppet att finna Nessie "safe and sound" har inglunda dött, tvärtom. Men det mesta man kommer att hitta blir kanske andra biologiska upptäckter, i likhet med paddan nämnd ovan, eller fler nya arter till alla dem man redan funnit där. Och det är ju inte så illa det heller.

Källor:

GECKOÖDLA TIGGER HONUNGSDAGG AV INSEKT

Daggeckon på Madagaskar lever normalt på insekter och nektar. Men nu har ett filmteam från BBC dokumenterat hur en geckoödla på Madagaskar ber en insekt om mat, istället för att äta upp den. Efter att geckon upprepade gånger nickat med huvudet till insekten, knäpper denna iväg små bollar av honungsdagg till ödlan. Varför insekten så beredvilligt gensvarar på geckons begäran har man ingen förklaring till. Någon har föreslagit att det kanske känns tryggt för insekten i geckons närhet, då denna förmodas hålla andra insektsätare på avstånd. Den lilla insekten, med det svenska tungvrickande namnet lycktstrit, är annars väl kamoufluerad till omgivningen. Detta innebar att det inte var alldeles lätt att filma ett av de mer ovanliga samspelen i naturen. Ett samspel som kanske är vanligare än vi tror, gömda inne i buskagen där varken filmteam eller forskare finner dem.

Källa:

NYUPPTÄCKT DÄGGDJUR MED MÄRKLIGA SLÄKTFÖRHÅLLANDEN

Rapporterna om nya arter i djurvärlden duggar ganska tätt bland forskningsrapporterna. Då och då upptäcks en helt ny familj. Biologin i alla små nischer och hörn runt jorden är med andra ord långt ifrån utforskad ännu. Ett sådant hörn är Udzungwa Mountains i Tanzania. Under det senaste decenniet har man här hittat ett 25-tal nya ryggradsdjur, varav 5 däggdjur.

Det senaste i raden bland de nyupptäckta däggdjuren är en springnäbbmus från Tanzania. Av en ren tillfällighet upptäcktes djuret på en film som tagits i de täta skogarna i bergen. Filmen spelades in med en automatkamera, som satts upp av en italiensk biolog för att filma de skygga dykarantiloperna, varpå det lilla djuret upptäcktes och kom till allmän kännedom. Sitt vetenskapliga namn har det fått efter de berg, där det lever - Rhynchocyon udzungwensis. På engelska kallas det "grey-faced sengi".

Något svenskt artnamn finns, så långt undertecknad känner till, ännu inte. Inte heller på de tre andra arterna inom släktet Rhynchocyon, som fått det svenska namnet snabelhundar. (Snabeldelen av namnet kommer av den långa, hårlösa nosen.Var hunddelen kommer ifrån är osäkert. Någon hund är det definitivt inte tal om.) Släktet är i sin tur insorterad i familjen springnäbbmöss, som namnet till trots inte har något med näbbmöss att göra. Enligt New Scientist, som rapporterar om den nyupptäckta arten, och Wikipedia skall de vara närmast släkt med elefanter, sjökor och jordsvin. Går man till Nationalencyklopedin uppges hardjuren som närmaste släktingar.

Springnäbbmössen är annars så speciella att de som enda familj sorterats in i en egen ordning, vars femton arter alla lever i Afrika. Att påbörda dem något släktskap utanför detta känns en smula märkligt och knappast nödvändigt.

Källor:

KRÅKOR PLANERAR FÖR FRUKOST

Kråkor är en av de mest intelligenta fågelfamiljerna. De förekommer i alla tänkbara miljöer och utnyttjar många olika typer av föda. Mest berömda är kanske kråkorna på Nya Kaledonien som visat sig utomordentligt skickliga i att tillverka redskap.Det finns kråkor som drar upp utlagda fiskerevar och plockar agnfisken från kroken. Några japanska kråkor har lärt sig att öppna hårda nötter genom att låta bilar köra över nötterna vid övergångställen. Sedan plockar de upp innehållet när bilarna får rödljus. För att nämna ett par exempel. Kråkor kan också leka och ha roligt, till synes utan någon särskild anledning. Som att lägga sig på rygg och segla med vinden i luften eller åka kana på snön.

En nyligen gjord forskningsstudie visar att kråkfåglar också kan planera för morgondagen. Studien är gjord av brittiska forskare på amerikanska snårskrikor. Fåglarna fick tillbringa försökstiden omväxlande i två olika rum, men fick bara frukost i det ena. Maten var i pulverform som inte gick att spara. På sista försöksdagen fick kråkorna dock nötter som gick att spara. Då stoppade kråkorna undan det mesta av maten i det rum där de inte brukade få frukost.

Studien ger ännu ett belägg i raden för vad man redan kände till om kråkornas stora inlärningsförmåga och goda minne.

Källor:

GULDRIKET KUSH

 

Amerikanska arkeologer har upptäckt en forntida "guldfabrik" och en begravningsplats, allt relaterat till det forntida kungariket Kush. Platsen för utgrävningarna, Hosh el-Geruf, ligger i nutida Sudan, men längre söderut än dit man tidigare trott att riket sträckte sig. Fynden, som bland annat består av slipstenar och andra verktyg för att bearbeta guldet, härrör sig till tiden mellan 1500-2000 före Kristus.

Det är det första konkreta beviset man har för att guld har utvunnits här, säger arkeologerna. De bedömer att guldutvinningen varit så pass stor att kushiterna kunde kontrollera området och fått riket att fungera. Det mesta av det man tidigare känt till om Kush kommer från forntida egyptiska skrifter. Dessa handlar bland annat om hur kushiterna utkämpade strider mot, och bytte varor som exempelvis guld, med sina egyptiska grannar. De nya fynden visar att kungariket Kush var både större och mäktigare än vad man hitintills har trott.

Bibeln berättar om Kush, som var son till Ham och sonson till Noa och vars bröder var Misraim, Put och Kaanan.

Misraim är det hebreiska namnet på Egypten, och det är en allmän uppfattning att han står som grundare till den Egyptiska nationen. Kanske någon av hans ättlingar, eller rent av han själv var den förste faraon? Var Kush själv bosatte sig, och vem hans ättlingar var finns lite delade meningar om. En utbredd uppfattning har varit Etiopien, och klart är att det fanns ett rike kallat Kush i nutida Sudan. Kanske var det kusitiska riket så stort att det täckte även Etiopien? Den judiske historieskrivaren Josefus skriver i sin bok "Antiquites of the Jews" "...tiden har inte alls skadat namnet Kush, för etiopierna, över vilka han härskade, kallas även idag, både av dem själva och av alla människor i Asien för Kushiter." (Antiquities of the Jews Numbers I:6.)

Exakt hur det var lär vi aldrig få veta. Dessvärre hotar en planerad damm att översvämma området och förstöra om det eventuellt finns flera arkeologiska fynd från detta forntida guldrike. Låt oss hoppas att arkeologerna i så fall hinner före, innan vattenmassorna för alltid begraver de svar vi söker än djupare under seklernas sand.

Källor:

KILSKRIFTSTAVLA BEKRÄFTAR PROFETEN JEREMIA

En hög ämbetsman vid Nebudkadnessars hov i Babylon står omnämnd hos såväl profeten Jeremia som på en lertavla med kilskrift. Kilskriftstavlan kommer från ett arkiv i den antika staden Sippar i det nutida Irak, där den grävdes fram redan på 1870-talel. Femtio år senare såldes den till Brittish Museum i London, men har först nu dechifficerats.

Hos profeten Jeremia omnämns den höge ämbetsmannen - Nebo-Sarsekim - i samband med att Nebudkadnessar intog Jersualem är 587 före Kristus och drog in i staden med sina furstar. Namnuppräkningen börjar enligt följande; "...Nergal-sareser, Samger-Nebo, Sarsekim, överste hovmannen och Nergal-Sareser..." (Jer 39:1-3). De förnämsta ämbetsmännen namnges också av den judiske historieskrivaren Josefus i hans bok "Antiquites of the Jews".

Tilläggas bör att kommatecken inte förekommer i grundtexten och att det kan vara svårt att gruppera ihop namn och tyda dem. I belysning av kilskriftstavlan bör kommatecknet och bindestrecket hamna enligt följande "...Samger, Nebo-Sarsekim...". Man ser också ofta att Nebo eller Nabu, som var namnet på en babylonisk gudom, ofta förekommer i början av andra namn och det verkar följdriktigt att det även var fallet i Nebo-Sarsekim.

På den babyloniska kilskriftstavlan står, med stor sannolikhet, samma Nebo-Sarsekim benämnd som Nabu-sharrussu-ukin och benäms som "högste eunuck". Eunucker var funktionärer vid den tidens hov. Tavlan är ett slags kvitto på guld, som levererats till ett soltempel i Sippar, strax utanför nutida Bagdad. På tavlan finns också det exakta datumet för leveransen, översatt till vår kalender blir det år 595 före Kristus.

Den nutida forskningen inom arkeologin har bekräftat Bibelns historiska tillförlitlighet i denna sakfråga.

Källor:

"ÄLDSTA" NÄBBDJURET

Ett fossilt käkben från ett näbbdjur, har nyligen hittats i Australien. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan har käkbenet daterats till cirka 123 miljoner år, vilket är den äldsta dateringen som gjorts på fossil från något näbbdjur.

Studiet av det nyupptäckta fossilet indikerar att detta forntida näbbdjur var försett med samma elektro-känsliga näbb som de nutida. Näbbdjurets näbb är utrustad med sinnesceller som kan avläsa elektriska strömmar, så kallad elektroreception. Denna förmåga finns även hos flera fiskarter, bland annat hajar och rockor. Bland däggdjuren är det endast näbbdjuret, och i viss mån myrpiggsvinet, som besitter den förmågan.

Då näbbdjuret dyker under vattnet efter föda är både ögon och öron tillslutna med skyddande hudflikar. Även näsborrarna är tillslutna under vattenytan. Näbben blir då det enda instrument som däggdjuret har, då det lokaliserar sin föda under vattnet. Att den utrustats med dessa electroreceptorer är därför av utomordentligt stor betydelse. Näbben är även utrustad med så kallade mekanoreceptorer, som registrerar mekaniska vågor i vattnet.

Däggdjuret är klassificerat i samma ordning som myrpiggsvinet, så kallade kloakdjur eller monotremata. Eftersom de är de enda däggdjur som lägger ägg, samt delar ett par andra unika karaktärer, vill evolutionsforskarna gärna se ett gemensamt ursprung för dessa båda djur. Diskussionen runt det nya fyndet handlar därför mycket om när näbbdjuret och myrrpiggsvinet började utvecklas till separata däggdjur, utifrån en gemensam förfader. Utifrån dateringen av fossilkäken skulle denna delning skett mycket tidigare än vad forskarna hitintills har trott. Skillnaden bland annat i levnadsmönster, mellan dessa båda djurgrupper är dock betydligt större än likheterna, och några fossila mellanformer som visar på ett gemensamt ursprung har aldrig hittats. Låt vara att fossil från såväl myrrpiggsvin som näbbdjur är tämligen sällsynta.

Den fossila käken från Australien är därför ett välkommet tillskott till samlingarna. Men någon evolution visar den knappast på - snarare tvärtom.

Källor:

FOSSIL MÅLTID

En haj åt ett groddjur, som åt en fisk. Åtminstone är det så forskarna tolkar några fossil från tyska permlager, efter hur de låg placerade. Fisken visade också tydliga tecken till att ha börjat lösas upp, i en trolig matspjälkningsprocess. Forskarna, som studerat fossilen, tror att den knappt meterlånga hajen fortfarande levde då den hamnade under de sediment, som snabbt rasade ner över den. Och snabbt bör det ha gått, eftersom djuren inte hunnit lösas upp i den troliga matspjälkningsprocessen.

Källor:

"ÄLDSTA" KRÄFTAN I AUSTRALIEN

Fossil från en kräfta som nyligen hittats i Australien, har daterats som kontinentens äldsta. Fossilen består av en bakkropp och två klor, samt några bohålor. Studiet av bohålorna visar att dessa var närmast identiska med de bohålor som dagens kräftor gräver i samma område idag. "Jämför man dessa fossila bohålor, med dem som Australiens nutida kräftor gräver, ser man att deras beteende inte förändrats nämnvärt på över 100 miljoner år" säger en av forskarna studerat fossilen.

Källor:

FRANSK BÄRNSTEN VISAR PÅ FORNTIDA DJUNGEL

Rikliga fynd av bärnsten i Frankrike indikerar att även detta europeiska land en gång täcktes av tropisk regnskog. Ett forskarteam, som undersökt den fossila kådan i sitt laboratorium tror att bärnstenen kommer från träd som liknar dem som växer i Amazonas regnskogar idag.

Forskarna har tidigare aldrig kunnat fastställa från vilka träd de rika bärnstensfyndigheterna världen över kommit ifrån. Alla fynd är väldigt lika till sin kemiska uppbyggnad. De ledtrådar man haft att tillgå har varit de fossil som ofta inneslutits i bärnstenen. I laboratoriestudierna av den franska bärnstenen har forskarna nu upptäckt en ny kemisk förening i bärnsten som enbart förekommer i kåda som bildas i ett träd som för närvarande enbart växer i regnskogen i Brasilien. Med tanke på hur rikliga bärnstensförekomster det finns på spridda platser runt jorden bör denna typ av träd en gång i tiden varit betydligt vanligare än idag. Och klimatet i sin tur mera jämnvarmt över hela jorden.

Källa:

KLO EFTER JÄTTE-HAVSSKORPION HITTAD I TYSKLAND

En 46 cm lång klo från en havsskorpion har hittats i en gruva i Tyskland. Hela skorpionen beräknas ha varit runt 2,5 meter lång. Det är det största leddjur man hitintills känner till.

Havsskorpionerna räknades även tidigare som de största leddjur som levt, då man hittat upp till två meter långa arter. De flesta arterna var dock mellan fem och tjugo centimeter, och hade för övrigt många likheter med vanliga skorpioner. Namnet till trots levde havsskorpionerna i både sött och salt vatten. Speciella andningsorgan har tolkats som att de även kunde andas uppe i luften. En tydlig indikation på att åtminstone vissa arter gick upp på land fick forskarna härom året. Då upptäckte man fossila fotspår från en havsskorpion i Skottland. Även här var det fråga om en av jättearterna, beräknad till 1,6 meter lång och 1 meter bred.

Vissa former av de nu utdöda havsskorpionerna hade ett utplattat benpar och kunde simma. Andra hade smala ben och gick på bottnen. Om dessa begravts under löst material vid ett unvervattensskred eller liknande skulle de hamna djupt ned i de sedimentära fossillagren, där man som regel också hittar havsskorpionerna. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan tolkas detta istället som att de är väldigt gamla, runt 550 miljoner år. Den nyfunna jätten i Tyskland har daterats till cirka 390 miljoner år.

Källor:

LÄNGSTA FLYGRESAN

En myrspov har satt nytt världsrekord, i non-stop-flygning för landlevande fåglar. Rekordet ligger nu på 11 500 kilometer.

Nio dagar tog det för denna vadarfågel att flyga sträckan mellan Alaska och Nya Zeeland, med en hastighet av 56 km i timmen. Hon - för det var en hona - förvånade också forskarna genom att ta vägen över Stilla havet istället för att följa den östasiatiska kusten, under den årliga flyttningen .Tilläggas bör att det gamla världsrekordet också innehades av en myrspov.

Forskarna förundrar sig över myrspovens färdväg, och över fåglarnas otroliga kapacitet. Något vi bara kan skriva under på och understryka mångfalden och variationsrikedomen, både bland fåglar och skapelsen i stort.

Källor:

KRAFTLÖST BETT FRÅN SABELTANDADE KATTDJUR

Bettet från de forntida sabeltandade kattdjuren var inte särskilt kraftigt, åtminstone inte beträffande käkarnas muskelstyrka. Det fastslår de senaste forskningsrönen. En hastig blick på tändernas konstruktion visar att dessa knappast var bra att bita med. Den annorlunda, och får vi kanske säga missbildade formen, berodde förmodligen på någon sjukdom. En tanke som ytterligare förstärks då man betänker tidigare forskningsrön som visat att benen inte var lämpade att springa med. Något som knappast stämmer på dagens olika kattdjur.

Så kanske var dessa sabeltandade, nu utdöda kattdjur inte så farliga när allt kommer omkring, fastän de ofta skildras som sådana. Så här beskriver exempelvis Fenton och Fenton i "The Fossil book" 1987, det mest berömda av dem alla - Smilodon, som fått sitt namn efter grekiskans "knivtand". "Smilodon sprang inte omkull bytet, eftersom benen inte var uppbyggda för att springa snabbt. Vi tänker oss den som ett djur som låg på lur nära träddungar och vattenhål, för att kasta sig över jättesengångare och andra byten. Starka framben och klor grep tag i ryggen på bytet, medan tänderna gång efter annan högg ner i ryggen, och rev upp naggade sår som blev allt djupare. Alltmedan de gapande käkarna delvis stängdes igen."Men fantasifulla skildringar likt dessa, om de sabeltandade kattdjurens kraftfulla bett, ska vi alltså nu kunna lämna bakom oss, enligt den senaste forskningen.

Källor:

FOSSILA CASHEWNÖTTER LIKA DAGENS

Fossila cashewnötter har hittats i de rika fossillagren i tyska Messel. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan dateras lagren där till cirka 47 miljoner år. Någon större skillnad mellan dessa forntida och dagens cashewnötter finns dock inte, tvärtom uppges det vara en "förbluffande likhet" mellan dem. Tillsammans med andra fossil, som exempelvis fossila kolibrier, vittnar de fossila cashewnötterna om ett betydligt varmare klimat i forntidens Tyskland, än idag.

Enligt skapelsetroende forskare var det tidigare ett ganska jämnvarmt klimat över hela jorden, och förmodligen växte det då cashewnötter på många fler platser än vad det gör idag. Idag begränsas cashewnötternas spridning till tropiska områden, där det är varmt och fuktigt, men är på många ställen en betydande industri.

Källa: