Hem » Nyheter » Med geckon som förebild. Geckon – fantastiskt djur.

Med geckon som förebild. Geckon – fantastiskt djur.

Med geckon som förebild

Ett självrengörande skinn, från vilket minimala vattendroppar studsar iväg och tar med sig den smuts som fastnat. Det låter något det, men knappast förunnat oss människor. Men dock en liten geckoödla i Australien, som utrustas med hårlika utskott som gör att fukt från dagg och annan fuktighet tar med sig smuts som fastnat.Tacksamt nog då den lilla geckon lever i torra ökenområden, fjärran från friska regnskurar.1- 3

Det är en grupp forskare från Australien, som publicerat en studie om geckoödlans praktiska design. En design som nu inspirerar innovatörer att utveckla nya material som lätt kan hållas både torra och rena. Inte första gången i så fall som geckon inspirerat forskarna till nya material. Geckons förmåga att häfta sig fast vid plana ytor har länge fascinerat såväl forskare som gemene man. Mycken forskning har lagts ned på att förstå de mekanismer som ligger bakom, och många försök har gjorts att på konstgjord väg försöka framställa det ett liknande och lika starkt fästmaterial.

För en tid sedan lyckades också några forskare från Kalifornien att skapa fram ett material, liknande det hos geckon.Tricket är att materialet måste fästa när det glider mot underlaget, men inte när det trycks ner rakt mot detsamma. Därför krävs det inte heller någon kraft för att lyfta det rakt upp från underlaget, vilket är en nödvändighet om man ska kunna klättra uppför en lodrätt vägg.4

Så – hur lyckas då geckoödlan med detta konststycke. En normal geckofot är utrustad med ca 500 000 tunna små hårborst, så kallade häftlameller eller seta, som delar sig i flera platta ändar. Stråna har en diameter tio gånger mindre än människans hårstrån och är uppbyggda på ett sådant sätt att det bildas elektrodynamiska krafter som hjälper geckon att hålla sig fast. Forskarna tror att ödlorna snabbt kan växla mellan att binda och släppa underlaget, samt helt stänga av vidhäftningsförmågan, genom att snabbt vrida den punkt där stråna grenar sig.

En fossil fotsula från en geckoödla, som hittats i bärnsten från Burma, visar att även den forntida geckoödlans fot var utrustad på samma sätt som hos de nutida.5-6 Den fossila fotsulan är helt intakt med de häftlameller och de tunna små hårborst med vilka geckon fäster så lätt vid tak, väggar och givetvis även ute i det fria. En design som fungerade utmärkt, långt innan dagens forskare lyckades att efter mycken forskning framställa detsamma. Och endast då med geckon som förebild.

Kanske ett självrengörande material också är att vänta så småningom. Nu när forskarna börjat förstå hur det fungerar hos åtminstone en av geckoödlans många olika arter.

Källor:
1. http://rsif.royalsocietypublishing.org/content/12/105/20141396
2. http://news.sciencemag.org/sifter/2015/03/tiny-hairs-let-gecko-skins-eject-water-droplets
3. http://www.newscientist.com/article/dn27133-watch-this-geckos-explosive-selfcleaning-trick.html#.VP_5n-EYEuk
Video i New Scientist-artikeln som visara hur vattendropparna hoppar likt popcorn från geckons skinn – https://www.youtube.com/watch?v=j043X_S_tGA
4. http://medvettekt.blogspot.se/2008_01_01_archive.html
5. http://news.nationalgeographic.com/news/2008/09/080903-gecko-amber.html
6. http://www.sciencedaily.com/releases/2008/09/080902163920.htm

Geckon – ett fantastikst djur

Geckoödlan är idag klassificerad i runt tusen olika arter (uppgifterna varierar), och förekommer i skiftande miljöer, från öken till tropisk regnskog. Flertalet arter har förmåga att skifta färg och en västindisk art har två självlysande prickar på ryggen. Särskilt intressant är den malajiska flyggeckon, som är ett av de få kräldjur med förmågan att glidflyga. Det som möjliggör det är de hudveck som den är utrustad med  utefter kroppssidorna, svansen och mellan tårna. Om flyggeckon faller eller hoppar från ett träd viker den ut de hudflikar som normalt ligger vikta under ödlan, och fallet övergår till en glidflykt.

I palats och andra boningar

Flertalet arter uppehåller sig i människans närhet, där de gör god nytta genom att äta kackerlackor och andra besvärande insekter. Mången resenär i tropikerna har mött dessa, oftast fredliga reptiler på sina hotellrum. Att de även gått in i forntidens bostäder, till och med i kungapalatsen är knappast överraskande.“Geckoödlan kan man gripa med händerna, ändå finns den i kungapalats”- Den uppgiften hittar vi i Ordspråksboken, kapitel 30 med rubriken “Agurs ord och utsaga”.

Vem Agur var vet vi inte. Någon handläggare tror att han var god vän med Salomo, då Salomo tyckte att Agurs ordspråk var så värdefulla att han tog med dem i sin samling. Kanske var det just i Salomos palatser som Agur sett geckon sitta och kura i vrårna?
Det vi kan se i Agurs övriga ordspråk i kapitlet, är att han studerat naturen och gärna tar sina bilder därifrån. Kanske var han en av sin tids stora naturvetare, som troligen visste betydligt mer om både geckon och övriga naturen än vad som finns nedtecknat till eftervärlden. Men någon särskilt djuplodandande forskning över geckoödlans levnadssätt behövs knappast för att se att Agurs påståenden om geckon stämmer ganska väl. Tröttnade man på att ha dem inomhus kunde man säkert med lätthet fånga dem med händerna och lyfta ut dem, vilket givetvis gäller än idag.

Höga läten

Det sistnämnda gäller dock inte alla arter, som exempelvis tokajen, som lever i Sydöstasiens regnskogar. Det vore en smula obekämt då den kan bli upp till 40 cm. Den är dessutom känd som angreppslysten och aggresiv och har ett kraftigt bett om man försöker ta den. Den har dessutom för människan ett ganska kusligt läte. Ofta uppehåller den sig nära mänskliga boningar, där man från rum till rum eller från hus till hus kan höra ödlorna utväxla rop med varandra. Det börjar som ett slags lågt kacklande, följt av några distinkta och ljudliga ”tok-kee”, för att sedan avslutas med ett gurglande läte. Vet man inte i sådana fall att man har tokajen som hyresgäst eller i grannskapet, kan man nog bli en smula betänksam.

Förutom krokodilen är annars geckoödlan det enda kräldjuret med en rejäl röst, vilken bland annat används vid revirmarkering. Det är murgeckon, eller möjligen tokajen nämnd ovan, som med sitt läte gett geckoödlan dess namn. Ljudet uppkommer troligen genom att tungan slås mot gomtaket, vilket låter ungefär som “gek-ko”.

Små och stora

Den minsta geckoödlan man känner till är 1,6 cm lång, och upptäcktes år 2001 på en liten ö utanför Dominikanska republiken. Den största är 60 cm, eller var ska man kanske säga, då den endast är känd från ett uppstoppat exemplar i källaren på ett franskt museum. Detta är ett exemplar som tros ha kommit från Nya Zeeland, där dessa jättegeckon förmodligen levde  innan europeerna kom och förde med sig för öarna främmande djurslag.

Mellan dvärg- och jättegeckon finns där förstås geckon i en mängd olika storlekar, anpassade till olika miljöer och levnadssätt. En anpassning som pågått genom historien och pågår än idag, då miljön världen över ständigt förändras. Med alla sina varianter har dock geckoödlan i grund och botten förblivit sig ganska lik, det kan man se av fossilen. Inte minst dem som hittats i burmesisk bärnsten, vilka visar att geckons främsta kännemärken, deras unika klätterförmåga var densamma – då som nu.

Källor:
Djurens underbara värld – Kräl- och groddjur, Bokorama/Förlags AB 1983.
Djurens värld, Förlagshuset Norden AB Malmö 1973.
http://en.wikipedia.org/wiki/Gecko
http://www.sciencedaily.com/releases/2008/09/080902163920.htm

 

Foton, pixabay

Läs mer om geckon

Geckofötter

Geckofot i bärnsten

Geckoödla tigger honungsdagg av insekt