På Nya Zeeland, mestadels på öar utanför huvudön, lever tuataran – den kallblodigaste av alla idag levande reptiler. Namnet tuatara är maoriskt och betyder “den taggbärande”. Detta efter ryggens och svansens tredelade kam av ljusa, taggformiga fjäll.
Vid första anblicken skulle man kanske kalla tuataran för ödla, och det var också vad forskarna betraktade den som i början av 1800-talet, när den först upptäcktes. Man förbryllades dock av stora olikheter jämfört med andra ödlors skelett, och inte heller liknade det skelettet hos något annat nutida kräldjurs.
Sentida bryggödla
Så småningom gjordes den märkliga upptäckten att tuatarans skelett mest liknade det hos Rynchocephalia, en grupp reptiler som sedan länge betraktats som utdöda. Likheten med de “urtida” reptilerna består bland annat i huvudets näbbliknande utformning, vilken har givit Rynchocephalia dess namn (från grekiskan “näbbhuvud”). På svenska har man benämnt dem bryggödlor efter kraniets tinningsbryggor.
Fossil från dessa, en gång i tiden vitt kringspridda reptiler, har hittats i klippor daterade bort emot 200 miljoner år, och ansågs först utdöda sedan 135 miljoner år tillbaka. Men nu hade man alltså hittat en högst levande släkting på några öar utanför Nya Zeeland, Tuataran har därefter betraktats som ett “levande fossil”. I Djurens värld kan man exempelvis läsa att en fossil art av bryggödlorna från juratiden, Homoeosaurus, “liknar till den grad tuataran att det förefaller som om utvecklingen har stått stilla under de 135 miljoner år, som skiljer Homoeosaurus och tuataran åt”.
Levnadsmönster
Tuataran har en ovanligt låg ämnesomsättning, och är mest aktiv vid ca 12̊C (andra reptiler är som regel livligast mellan 20-40̊C). Den lever i håligheter i marken, vilka den märkligt nog ofta delar med någon av öarnas sjöfåglar. Dagtid kan tuataran sitta flera timmar i sträck, så gott som orörligt, utanför sin håla i solen. Kamouflerad till omgivningen är den då nästan omöjlig att upptäcka.
Under kvällar och nätter, särskilt vid dimma och regn, är tuataran däremot ganska livlig. Den är en utmärkt simmare och klarar sig länge under vattnet. Tuataran kan leva bortåt 100 år, ibland till och med längre, men växer inte nämnvärt efter de 60. Den har då uppnått en längd av 45-60 centimeter.
Tuatarans utdöda släktingar kunde bli betydligt större, upp till två meter långa. De verkar även haft bättre levnadsvillkor, då rikliga fossilfynd visar på en betydligt större spridning än idag. Fossilfynd har gjorts i såväl Nord- som Sydamerika, Asien, Afrika och Europa. 
Foto, pixabay
Källor:
Cree A och Daugherty C 1990 “Tuatara sheds its fossil image” New Scientist vol 128 sid 30-34.
Djurens värld, Förlagshuset Norden AB Malmö, band 7 1973, sid 365-369.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Brygg%C3%B6dlor
https://en.wikipedia.org/wiki/Rhynchocephalia
Översta fotot, wikipedia
Foton, pixabay