“Terrorfågel”

Fossilfynd av en jättefågel har gjorts i Argentina. Ett mycket välbevarat fynd dessutom, där över 90 procent av skelettet finns kvar. Bland annat finns luftstrupen, struphuvudet och hörselbenen bevarade. Med hjälp av 3D-scanning och magnetröntgen har forskarna kunnat se in i skallen på fågeln och försökt tolka hur fågeln rörde på huvudet, om dess hörsel och läte med mera. Fågeln beräknas ha varit ca 1,2 meter hög och vägt omkring 18 kg. En jättefåglarnas lättviktare, med andra ord. 1-3

Den nyupptäckta arten – Llallawavis scagliai – har sorterats in i familjen Phorusrhacidae, populärt kallad terrorfåglar, vars fossil tidigare hittats på flera platser i Sydamerka. Dessa fåglar varierade i storlek från en till tre meter, var flygoförmögna men kunde förmodligen springa ganska snabbt. Vilket den här senaste studien visar. Namnet terrorfåglar har de fått då flera forskare ser dem ett av forntidens topprovdjur. Bland annat utifrån storleken och den stora böjda näbben.

Men – störst är inte alltid farligast! Det gäller såväl andra djur som fåglar, och även de sistnämndas näbbar! Ett exempel är den numera utdöda jättefåglen Gastornis, eller Diatryman. En isotop-studie på dess fossil visar att den troligen var växtätare. Det har även lagts fram en teori om att näbben på Diatryman använts bland annat till att knäcka kraftiga nötter. Även förslag på att den var as- eller allätare har lagts fram. Tidigare har den ofta setts som en rovfågel, som använt sin stora näbb att hugga tag i bytet och knäcka nacken. 4-5

Ett annat exempel på en forntida fågel med jättenäbb, som en del forskare tror har livnärt sig på växter är Bullockornis, en av Australiens utdöda jättefåglar. Bullockornis beräknas ha vägt mellan 250 och 300 kg och hade en kolossal, knivskarp näbb och väldiga  käkmuskler.
Med den skulle fågeln med lätthet kunnat skära genom, och klippa av, hårda växtdelar och grenar, samt knäcka hårda nötter och frökapslar. Med en höjd på bortåt tre meter skulle den också med lätthet ha nått upp till buskar och småträd.6-7

Även idag lever ett antal stora fåglar. Den allra största är som bekant strutsen, där hannarna kan bli upp till tre meter höga och väga upp mot 150 kg. Att dessa flygoförmögna bjässar kan springa osedvanligt snabbt är knappast någon nyhet, omkring 70 km i timmen. Storleken och snabbheten till trots är den knappast någon rovfågel, om man inte ser det från en del smådjurs  synpunkt. Annars är den i huvudsak växtätare. Någon stor näbb har den ju knappast och antomisk skiljer den sig markant från forntidens så kallade terrorfåglar.

Men lite intressant är det ändock att jämföra storleken. Och även om man inte vill komma i närheten av strutsens kraftiga sparkar, om den blir retad eller hotad, så betrakatas den knappast som farlig.

Källor:
1. http://news.sciencemag.org/paleontology/2015/04/new-species-terror-bird-discovered
2. http://phys.org/news/2015-04-exceptionally-fossil-voice-ancient-terror.html
3. http://www.tandfonline.com/doi/pdf/10.1080/02724634.2014.912656
4. http://phys.org/news/2013-08-terror-bird-beak-worse.html
5. http://en.wikipedia.org/wiki/Gastornis
6. New Scientist  vol 166 maj 27 sid 36-39, Pain S 2000 “The demon duck of doom”.
7. http://en.wikipedia.org/wiki/Bullockornis

P1010133 Fossil av Diatryma, en av forntidens jättefåglar, på Smithsonian, USA. (Foto: Gunnel Molén.)