Från att ha varit på väg att utrotas är nu havsutterarna på väg att återhämta sig vid Kaliforniens kust. Det har i sin tur den positiva effekten att även hotade sjögräs är på väg tillbaka. Allt enligt en forsknings-studie presenterad i den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift PNAS.
En lång tid av av övergödning av havsvattnet i Kalifornien har gynnat algernas tillväxt. Det har vuxit ovanpå sjögräset, och dessutom hindrat solljuset att tränga ner. När nu havsuttrarna ökar minskar krabborna, som är en del av havsuttrarnas födointag. Det innebär att de smådjur – zooplankton – som krabborna brukar äta, växer till. Dessa i sin tur äter alger, vilket gynnar sjögräsen. Lite av “råttan på repet” i positiv, ekologisk bemärkelse.
Så – visst är man glad för såväl sjögräsets som havsuttrarnas egen skull. Det fanns en tid då havsuttrarna jagades skoningslöst för skinnets skull. Till följd av detta ändrade de sitt levnadssmönster, så att de numera tillbringar hela sitt liv i vattnet. Förr gick de upp på stränderna för att föda sina ungar, för att sola eller söka mat på ebbstränderna. Numera föds ungarna på en bädd av flytande alger, där de sedan får ligga och vila på rygg. Vill modern söka upp en ny viloplats, bär hon ungen med sig på bröstet. Till och med sover, gör uttrarna i vattnet. De sveper då gärna in sig i alger, för att inte driva bort med havsströmmarna i sömnen.
Havsuttern tillhör de däggdjur som använder redskap för att komma åt sin föda. Den består till största delen av smådjur, som uttern plockar från tång och stenar. Uttern dyker gärna ner till mellan 20 och 40 meters djup, och rör sig med en snabbhet bortåt 10 km i timmen. Ibland kan den dyka ner till 100 meters djup för att hämta upp sin föda. För att knacka bort snäckor som sitter fast använder havsuttern en sten som den med ett fast grepp mellan framtassarna slår mot snäckskalet.
Så fort snäckan lossnat stoppar havsutten stenen in i ett hudveck i armhålen och simmar upp till ytan. Där lägger den sig bekvämt på rygg i vattnet och placerar en flat sten som ett städ på bröstet. Med stenens hjälp öppnar den så musslan, eller andra djur vars skal är lite hårt. Uttern använder ofta samma sten under upprepade dykningar. Finns inga stenar till hands använder den någon snäcka eller mussla.
Det är i den positionen vi är vana att se havsuttrarna, där de ligger på rygg i vattnet, ofta mitt i en måltid. Vi ser det i naturfilmer, på fotobilder och några har kanske lyckan att få se dem “live”, som man brukar säga. Att höra att detta trevliga däggdjur, med sitt speciella levnadssätt, åter förökas gör att man blir minst sagt glad. Att det dessutom är till nytta för hela ekosystemet i havet är naturligtvis ett plus – ett riktigt stort sådant!
Källor:
http://phenomena.nationalgeographic.com/2013/08/26/sea-otters-your-defence-against-the-algal-apocalypse/
http://www.pnas.org/content/early/2013/08/23/1302805110
http://en.wikipedia.org/wiki/Sea_otter
Foto, pixabay.