Hem » Nyheter » Havsuttern – en fingerfärdig dykare

Havsuttern – en fingerfärdig dykare

Den allmänna uppfattningen är att djur ändrar sin livsföring gradvis under en lång tidsrymd. Det finns dock många exempel på att det kan gå ganska snabbt. Ett sådant exempel är havsuttrarna. De har anpassat sig till ett rakt igenom marint liv under en mycket kort tidsperiod, då de känt sig hotade.

Fiender och faror

Den vanligaste positionen som havsuttrar påträffas i är när de  ligger på rygg i vattnet, ofta mitt i en måltid. Om inte ses de kanske just dyka upp eller ner i vattnet för att hämta sin föda nerifrån havsbottnen. Men det har också hänt att man sett havsuttrarna stå och trampa vatten, och med ena tassen skuggat ögonen för solen, på spaning efter fiender.

Dess enda tänkbara fiender är späckhuggare och människan, och till skam för människan är det hon som orsakat havsuttrarna mest skada. En tid jagades havsuttrarna skoningslöst för skinnets skull, och det var till följd av detta de ändrade sitt levnadssmönster, så att de numera tillbringar hela sitt liv i vattnet. Till och med sover, gör uttrarna i vattnet. De sveper då gärna in sig i alger, för att inte driva bort med havsströmmarna i sömnen.

Sedan jakten förbjöds har stammen ökat, men nu hotar nya faror för havsuttrarnas framtid.
En fara är den massiva föroreningen från Kaliforniens storstäder ut i havsvattnet, vilken leder till att deras föda dör. En annan är oljeutsläppen. Oljan tovar ihop havsuttrarnas päls till en klibbig massa, som inte längre isolerar och skyddar mot det ibland iskalla havsvattnet.

Använder redskap

Havsuttern tillhör de däggdjur som använder redskap. Födan består till största delen av smådjur, som uttern plockar från tång och stenar. Abalonesnäckor och sjöborrar tillhör favoritfödan. Den dyker gärna ner till mellan 20 och 40 meters djup, och rör sig med en snabbhet av bortåt 10 km i timmen. Ibland kan den dyka ner till 100 meters djup för att hämta upp sin föda, och den kan också dyka tre, fyra gånger för samma abalone-snäcka.

För att knacka bort snäckor som sitter fast använder havsuttern en sten som den med ett fast grepp mellan framtassarna slår mot snäckskalet. Så fort snäckan lossnat stoppas stenen in i ett hudveck i armhålen, för nu behövs framtassarna för att föra upp bytet till havsytan. Där lägger sig havsuttern bekvämt på rygg i vattnet och placerar en flat sten som ett städ på bröstet. Med stenens hjälp öppnar den så musslan, eller andra djur vars skal är lite hårt. Energiskt och målmedvetet knackar havsuttern så skaldjuret mot stenen med framtassarna, tills skalet krossas, vilket kan kräva över 20 slag. Ofta används samma sten under upprepade dykningar. Finns inga stenar till hands använder den någon snäcka eller mussla. Om sjöborrar står på menyn sveper havsuttern gärna in dem i tång eller alger för att bryta av de giftiga taggarna. Efter måltiden vänder sig havsuttern runt i vattnet och rengör pälsen från avfall.

Begränsad utbredning

Populationer av havsuttrar finns endast inom begränsade områden längs Nordamerikas Stillahavskust, upp emot Alaska och tvärs över Berings sund, vid Kurilerna. Detta är en kuststräcka där det nedsmutsade havet utgör en fara med sina oljeutsläpp, och där mycket av havsuttrarnas föda är på väg att dö ut.Vid det stora oljeutsläppet utanför Alaska 1989 fick omkring 6000 havsuttrar sätta livet till. Om havsuttrarna ska få fortsätta sin fredliga dyktillvaro behöver de människans hjälp i kampen att överleva.

Källor:
Djurens värld band 12, Förlagshuset Norden AB 1972.
Jordens Djur, band 1, Bokförlag AB 1984.
Remarkable Animals, Guiness Superlatives 1987.