Tillbakagång hos storspiggar?

Tanken att evolutionen ibland arbetar bakåt, så att primitiva drag utvecklas på nytt dyker upp
är ingenting nytt. Det föreslås då och då av forskarna när evolutionsträdets grenar inte sträcker sig så raka som förväntat, och ibland kroknar ganska betänkligt. Bland de senaste exemplen på detta är en studie som gjorts på storspiggen i Lake Washington i Seattle, USA.

Storspiggen är en knapp decimeterlång fisk, som lever längs kusterna och i större insjöar på norra halvklotet. De är delvis beklädda med benplattor, och har ofta tre taggar på ryggen.Tendensen bland storspiggen har varit att benplattorna förminskats då fisken övergått till att leva i sötvatten istället för saltvatten. Så var fallet i Lake Washington där endast 6% av beståndet var helt täckta av benplattor i början av 1960-talet. Men sjön var kraftigt förorenad, och när sjön rensades upp i en miljösatsning gjorde biologerna en överraskande upptäckt. Hårda benplattor började återigen att växa ut på fisken, och idag är hälften av storspiggarna täckta av benplattor och en tredjedel delvis täckta. Det är en förändring som skett på bara fyrtio år.

Forskarna tror att mörkret i det förorenade vattnet gjorde bepansringen överflödig för fiskarna, och när vattnet blev klarare och fiskarna mera synliga växte benplattorna ut som skydd. Förklaringen till hur det kunnat ske rent biologiskt finner forskarna i fiskarnas genetiska variation, med kopior av gener från saltvattenfiskar som tenderar att ha fler benplattor. En miljöanpassing likt denna, som sker till olika organismers fördel, ser man ofta exempel på i naturen. Att som i studien av storspiggen, förklara det som en tillbakagång i evolutionen känns något bakvänt.

Källa: