I en fossilgrav i Tyskland har forskarna hittat fina exemplar av bågfenor, tillsammans med tusentals andra fossil. Denna lite annorlunda fisk lever idag endast i Nordamerika. De tyska bågfenorna är, enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan, daterade till 49 miljoner år. Fossila bågfenor har även hittats i lager som daterats till både runt 100 och 200 miljoner år, i såväl Europa som Sydamerika.
Att bågfenorna finns bevarade som fossil vittnar om forntida omvälvningar på bottnar. Snabb begravning under olika former av sediment, i kombination med brist på syre, är ett villkor för att fossil över huvud taget ska kunna bildas. Hur stor spridningen av bågfenor var i forntiden, eller hur stor artrikedomen var, är naturligtvis omöjligt att veta.
Det är lätt då man ser på den fossilrikedom som finns av olika slags djur och växter, att man glömmer att det är en väldigt liten procent av allt tidigare liv som finns bevarat som fossil. Det vi vet om bågfenorna är att en art (Amia calva) har överlevt och att denna art idag lever i ett område som sträcker sig från de stora sjöarna i Nordamerika, ner till Florida och Texas.
Själva fiskformen hos bågfenan är ganska normal, och de vuxna fiskarna kan bli över en halv meter långa. De har en förlängd ryggfena med vilken fisken kan röra sig både framåt och bakåt genom vågrörelser, utan att för övrigt röra på sig. (Något som bågfenan delar med den afrikanska nilgäddan och den elektriska ålen Gymnotus, med skillnaden att hos dessa sitter den förlängda fenan på undersidan.)
Likt en del andra fiskar har bågfenan också en simblåsa, en gasfylld kammare, vilken ger fisken samma specifika vikt som det omgivande vattnet. Härigenom kan fisken hålla sig på ett visst djup och sväva fritt i vattnet utan att någon rörelseenergi förbrukas. Hos bågfenan, som hos vissa andra fiskar, gör simblåsan också tjänst som andningsorgan. Då och då går bågfenan upp till ytan för att förnya luften, och har genom detta en anmärkningsvärd förmåga att överleva i syrefattigt vatten och även ganska länge på torra land. Levnadsmiljön är mestadels insjöar och floder med lugnt strömmande vatten.
Fortplantningen sker på grunt vatten med stark vegetation, där hannen konstruerar ett bo genom att riva upp och beta av växterna inom ett område av ca 30-90 cm i diameter. Han vaktar sedan den grop med klart vatten som bildas för äggen, och ”fläktar” med bröstfenorna så att friskt vatten hela tiden kan röra sig kring äggen. När sedan ynglen kläcks, och börjar lämna boet för att röra sig i stim, fortsätter hannen att vakta dem ända tills de börjar sprida sig åt olika håll.
Källor:
http://en.wikipedia.org/wiki/Bowfin
Djurens värld, Förlagshuset Norden AB 1973.
Fenton och Fenton ”The fossil book”, Doubleday London 1987.
National Geographic 2000 vol 197 nr 2
Bild ovan, Wikipedia