Havsskorpioner

Fossil från de numera utdöda havsskorpionerna har nyligen hittats i Iowa, USA.Vissa av fossilen är mycket välbevarade. Med hjälp av mikroskop tror sig forskarna till och med kunnat se spår av känslohår på skorpionens ben. På fyndplatsen finns fossil från både små och stora individer, den största beräknas ha varit ca 1,7 meter lång.1-3 

De flesta fossilfynd som tidigare gjorts av havsskorpioner är betydligt mindre, mellan 5 och 20 centimeter långa. Men flera tidigare fossilfynd visar att det även fanns riktigt stora individer. Ett exempel på detta är några fossila fotspår i Skottland. Den skorpion som lämnat dem efter sig beräknas varit ca 1,6 meter lång och ungefär 1 meter bred.4-5 Ett annat exempel är en bortåt halvmetern lång klo från Tyskland, där hela skorpionen beräknas varit ca 2,5 meter lång.6

Rent allmänt om havsskorpioner kan nämnas att de, trots det svenska namnet, levde i både sött och salt vatten. Speciella andningsorgan har tolkats som att de även kunde andas uppe i luften. Vissa former hade ett utplattat benpar och kunde simma. Andra hade smala ben och gick på bottnen. Om dessa begravts under löst material vid ett unvervattensskred eller liknande skulle de hamna djupt ned i de sedimentära fossillagren, där man som regel också hittar fossilen efter dem.

Forskarna har klassificerat ett tiotal familjer i lager mellan  perm och kambrium. Havsskorpionerna hade för övrigt många likheter med vanliga skorpioner, som exempelvis  stora gripklor och ett smalt stjärtparti som slutar i en tagg. Inget tyder dock på att taggen innehöll något gift. Ändock beskrivs de ofta som (betydande?) rovdjur. Utifrån den teorin har även den nyupptäckta skorpionen från Iowa fått sitt namn – Pentecopterus decorahensis. då den liknas vid en antik grekisk krigsskeppstyp, så kallad pentekonter.

Till grund för teorin om havsskorpionens rovegenskaper ligger bland annat de stora gripklorna. En tanke annars, utifrån att de levde nere på havs- och sjöbottnarna är att de var asätare och livnärde sig på döda djur och växter. Även till att plocka till sig dessa bland bottenvegetation och stenblock kan stora gripklorn kommit väl till pass.

Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan har det nyupptäckta fossilet från Iowa fått en datering på ca 460 miljoner, vilket rubriceras som den äldsta dateringen för havsskorpioner. Men tittar man närmare efter i texten er man att skillnaden mot tidigare fynd “enbart” utges av 9 miljoner år. (Och då kan man ju också fundera på hur långt “cirka” sträcker sig.) Det här med årmiljoner är ofta lite förvirrat.

Källor:
1. http://www.biomedcentral.com/content/pdf/s12862-015-0443-9.pdf
2. http://news.sciencemag.org/paleontology/2015/08/oldest-known-species-sea-scorpion-unearthed
3. http://phys.org/news/2015-08-pentecopterus-predator-prehistoric-seas.html
4. Nature 2005 vol 438 sid 576.
5. New Scientist 2005 vol 188 dec 3 sid 20.
6. http://www.nature.com/news/2007/071121/full/news.2007.272.html

P1010239 Avgjutning av en fossil havsskorpion, Smithsonian museum i Washington D C, USA. (Foto: Mats Molén.)