Vad är då en människa...?

Några tankar om miljö och människosyn sett med perspektiv från Bibelns kung David.
   
"Den som råder över människorna rätt,
den som råder i Guds fruktan,
han är lik morgonens ljus,
när solen går upp, en morgon utan moln,
då jorden grönskar
genom solsken efter regn." (2 Sam 23:2-4)

De här vackra, poetiska orden var bland de sista ord som David, den störste av Israels kungar, yttrade i livet. Vi ser att hans ord i första hand åsyftar en konungs förhållande till sitt folk, att regera bland dem på ett rättrådigt sätt. Men naturperspektivet finns där, visserligen som en illustration, underordnat det första budskapet, men så tätt invävt med detta att man knappast kan skilja dem åt. När David strax efteråt talar om ondskan, liknar han den vid törnen. Även här en bild från naturen, men nu i negativt syfte.

Starka naturupplevelser

David hade, under sitt långa händelserika liv, gjort många starka naturupplevelser. Han hade tillbringat mycket tid ute i det fria, först som ung herde och sedan under flera ovälkomna landsflykter. Då vi läser Davids psalmer kan vi ana oss till en del av hans upplevelser. Där finns skildringar av mäktiga berg och brusande vattenflöden (Ps 18, 24, 36, 65). Men där finns också, som i texten ovan, upplevelser av stilla, vackra stunder där man anar solblänket i skira spindelvävars daggdroppar och förnimmer lukten från den nyvattnade marken. Vem känner inte till Davids "vila på gröna ängar", och det vatten där han fann ro och blev vederkvickt även till själen (Ps 23). David skildrar Guds närhet i det lilla, så väl som i det stora, och tar ofta med sig hela skapelsen i en brusande lovsång.

Men David tappar aldrig perspektivet. Han faller inte in i att prisa det skapade framför Skaparen, och även då han blickar upp mot himlavalvet är det Guds ära han ser förkunnad. Hur poetiskt, skönt han än skildrar solens bana över himlavalvet så dyrkar han den inte (Psalm 19). Inte heller dyrkar han den måne, som höljt in landskapet omkring honom i ett dämpat, skimrande ljus och  skapat sagolika ljus- och skuggeffekter bland berg och klippformationer, under klara nätter. När David överväldig utbrister; "Herre, vår Herre, hur härligt är inte Ditt namn över hela jorden" (Psalm 8) så är det till Honom som satte himlaljusen att lysa (1 Mos 1:15-18) han riktar sin lovsång.

Men när David står där under stjärnevärldens gnistrande hopar, vandrar hans tankar till människans plats i skapelsen. Förundrad och förkrossad ser han sin egen litenhet inför Guds storhet och universums oändliga rymder (Psalm 8:4-5). Märkligt nog inser han samtidigt vilken betydelsefull plats och uppgift människan har inför den övriga skapelsen. Efter att ödmjukt ha frågat "Vad är då en människa att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom?" konstaterar han "Du satte honom till herre över dina händers verk", och räknar därvid upp både bodskap och vilda djur, fåglar, fiskar och "vad som vandrar havens vägar" (Psalm 8:6-9).

Uppdraget att vårda

Om Gud vårdar sig om människan, tycks David fråga, bör då inte människan i sin tur vårda sig om den övriga skapelsen? Trots att David talar om människan "nästan som ett gudaväsen" (vers 6) ser vi inget uppblåst eller högmodigt hos honom. Han vet vem som är Gud, han frestas inte att tro att han själv är det. Men människan med sin unika möjlighet att tänka, reflektera och välja mellan gott och ont ger henne en sådan speciell plats framför den övriga skapelsen, att hon nästan framstår som ett gudaväsen vid en jämförelse. Som i blixtbelysning där i månljuset ser David människans roll och uppgift mellan Skapare och skapelse. Underordnad Gud, men överordnad övrigt skapat liv på jorden är hon satt att råda, vårda och förvalta, efter den kunskap och förmåga som blivit henne given.

Nåväl, vi känner givetvis inte alla Davids tankar i sammanhanget, och Psalm 8 har förvisso många budskap inbäddade i sina, till synes enkla rader. Men visst ligger det något i ovanstående tolkning, vilken går i linje med det uppdrag Adam fick redan i skapelsens gryningstimmar (1 Mos 1:28). Adam fick i uppgift att råda över (vårda sig om) skapelsen, och med det uppdraget följde också ett stort ansvar. Detta bibelställe är säkerligen ett av Biblens mest misstolkade. Främst kanske av Bibelns och kristendomens belackare, men tyvärr kanske också av människor som menat sig följa Biblens bud. I dagens miljödebatt lyfts ofta den här bibelversen fram som orsak till våra miljöproblem, tätt sammankopplad med västerlandets levnadssätt. Många sätter som bekant likhetstecken mellan västerland och kristendom på de flesta områden. Men hur stämmer det med verkligheten?

Om vi går tillbaka till kung David ser vi ingenstans att han vill härska över naturen på ett orättrådigt sätt, exploatera eller föröda den. Inte heller, om vi ser på Bibelns budskap i sin helhet, kan vi förstå att det skulle varit Guds tanke då han gav Adam uppdraget att råda över övriga skapelsen. När Adam blir placerad i Edens lustgård blir hans uppgift att bruka och bevara den (2 Mos 2:15). Detsamma bör ha varit uppdraget för hela jorden. Och varför, kan man fråga sig, skulle Gud ha skapat en jord för människan att härska och dominera över på ett sådant sätt att hon fullständigt skulle suga ut dess livskraft? Och därtill utrota åtskilliga djur och växter från dess yta?

Också i de till Gamla testamentet apokryfiska böckerna hittar vi texter som behandlar människans förhållande till övriga skapelsen. I Syraks bok läser vi; "Han beklädde dem (dvs människan) med kraft efter det mått som anstod dem, och till sin avbild skapade han dem. Han lät fruktan för dem komma över allt levande och gav dem makt att råda över fyrfotadjur och fåglar. Förnuft ... gav han dem; ... och ett hjärta, så att de skulle kunna tänka. Med förstånd och insikt uppfyllde han dem och han lärde dem vad gott och ont är" (Syrak 17:1-7). Uttrycket att "tänka med hjärtat" använder vi än idag, då vi vill understryka att kärlek och omtanke skall få styra vårt handlingssätt.

Tistel och törnen

Men någonstans gick det snett, det vet vi alla. Den så ofta citerade bibelversen att "hela skapelsen suckar och våndas" (Rom 8:22) stämmer bara alltför väl. Så snart som Adam lämnade sin nära gudsgemenskap började törnen och tistel växa upp i den förut så allt igenom välbalanserade skapelsen (1 Mos 3:18). Och allt efter som tiden gick, fortsatte skadeverkningarna på jorden. När så till slut hela jorden omstörtades, genom den översvämningskatastrof som drabbade jorden för "dess inbyggares ondskas skull" (1 Mos 6-8), uppstod en sådan obalans i skapelsen, att den aldrig riktigt återhämtat sig sedan dess. (Men grundläggande naturlagar, nedlagda i skapelsen i dess tillblivelse fortsätter att fungera. Jorden fortsätter att rotera i sin givna bana, frön gror och skjuter i sinom tid i höjden, även om marken ofta blivit hårdare och klimatet bistrare.)

Om vi ser till ovanstående skulle det alltså vara människans bortvändhet från Gud som får negativa konsekvenser för skapelsen, inte då hon följer de bud och lagar Han föreskrivit. Detta samband lyfter naturgeografen Jeanne Kay, fram i sin artikel "Human Dominian over Nature in the Hebrew Bible", 1989. Genom ett rikt urval av Gamla testamentets texter visar Kay på hur naturen drabbades då folket vände sig bort från Gud. Inte minst hur de ständigt återkommande krigen fick katastrofala följder för människans hela livsmiljö. Naturrikedomar skövlades, markens gröda brändes ned varpå jordarna lämnades öde, eftersom det folk som skulle brukat och bevarat dem drivits på flykt. Ett mönster vi känner igen alltför väl från dagens krig världen över. Hur många länder förtärs inte idag av strider, där plogarna bytts till svärd och brukbar mark får ligga öde och växa igen, alltmedan hungersnöden hänger som hotande svarta moln vid horisonten. Tistel och törnen är fortfarande på tillväxt genom historien.

Att välja väg mot liv eller död

Kay går i sin artikel emot de tankegångar som håller Gamla Testamentet ansvarigt för att ha fostrat fram ett förtryck från människans sida gentemot naturen. Hon visar genom olika textsammanhang från Israels historia, hur det istället gick väl för både människan och naturen då man följde Guds bud. I Mose lag finns även föreskrifter om boskapens väl och ve, och hur man bäst skulle odla marken. När folket blev förelagt att välja vägen mot livet framför vägen mot döden "för att du och dina efterkommande må leva" pekade Mose på vilka konsekvenser deras ställningstagande skulle få för livet här på jorden (5 Mos 28-30). Med sorg i hjärtat måste vi konstatera att alltför många, inte bara genom Israels histora, valt vägen mot döden.

Kritiken mot Bibeln och kristendomen som orsak till miljöförstöringen har under senare år börjat ifrågasättas från flera olika håll. Under "Talking Point" i New Scientist, april 1991 tar zoologen och vetenskapsjournalisten Colin Tudge upp aspekten på kristendomen som en aktiv religion. Han jämför med de österländska religionernas passiva tänkande. De djur som lever i buddistiska länder är bland de mest hotade, menar Tudge, som anser att fattigdom och överbefolkning i dessa länder inte är enda orsaken till att så lite där görs för att rädda hotade djurarter. "Vill man rädda dem, måste man göra mer än att meditera", hävdar Tudge som påpekar att det även i dessa länder finns rikedomar, om än de är ojämnt fördelade.

Även geografen Robin Doughty ifrågasätter kritiken mot Bibeln i en artikel i "Progress in Human Geography" 1981. Doughty visar inte bara på Bibelns egna texter, utan också hur det genom kristendomens historia funnits många företrädare som både idémässigt och handlingskraftigt visat sin omsorg om naturen. Han lyfter bland annat fram Fransiscus av Asissi och Albert Schweitzer, som förutom att de på ett föredömligt sätt vårdade sig om människor också frågade efter djurens bästa. Enligt Doughty finns det inom den kristna historien en sådan rikedom av tankar och information om sambandet mellan Gud, människan och naturen, att det är omöjligt att stämpla kristendomen som fientlig mot naturen.

Människan i centrum

Men det är människan som står i centrum i Bibelns natursyn, det är otvetydigt. Enligt Bibeln är inte människan en del av övriga skapelsen, på så sätt att hon är jämställd med den. Men alla ser det inte så. Den kände evolutionsförespråkaren Richard Dawkins har exempelvis fört fram tanken om chimpansens lika värde med människan eftersom vi, enligt evolutionsteorin, utvecklats från samma "moder". Varför skall det vara självklart att rädda svältande barn framför utrotningshotade djur? frågar Dawkins, som ifrågasätter grunden för de etiska regler vi lever efter. Liknande tankegångar finner man på flera olika håll. Ibland går resonemanget så långt, att människan nästan blir underordnad övriga skapelsen. Det är naturen som ska räddas till en fjärran, avlägsen framtid medan männsikans enskilda värde kryper ihop till något oväsentligt, i utvecklingskedjans långa tidevarv. "En bråkig parentes mellan två intigheter" som det uttrycks i vissa läromedel.1) Ett synsätt som lätt föder fram passivitet och likgiltighet inför tillvaron. Hos många leder det även till depression och självmordstankar.

Tillbaka till David, så såg också han att en enskild människas liv kunde verka som en liten vindpust sett i det stora sammanhanget. "En människa är lik en fläkt", säger han "hennes dagar som en försvinnande skugga" (Ps 144:4). De är "som gräset, ... När vinden går däröver, då är det inte mer, och dess plats vet inte mer därav" (Ps 103:15-16). Men David hade sett någonting mer. Han hade sett att även gräset på marken hade sin plats och sin betydelse i Guds ögon, även om dess plats var begränsad och dess dag var kort. Och David hade förstått att hans eget liv var så betydelsefullt för Skaparen av universum, att denne kände Davids allra innersta tankar, och visste om varje steg som han tog (Ps 139). "Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet, så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig" (Ps 139:9-10)", var Davids erfarenhet av livet.

David blickar ofta bakåt i historien, såväl som framåt i tiden, och sätter så in det nuvarande skeendet i ett större perspektiv. När han talar om gräsets förgänglighet fotsätter han med att utbrista; "Herrens nåd varar från evighet till evighet över dem som fruktar Honom" (Ps 103:17). "Och hans rättfärdighet intill barnbarn", tillägger han sedan och sätter det i samband med att handla efter Herrens befallningar. Vårt liv och vårt handlande får alltid konsekvenser, både för stunden och för framtiden, oavsett om vi handlar rätt eller fel. Lagen om sådd och skörd är giltig på alla områden, inte bara i naturen varifrån bilden är hämtad. Och hur än skörden blir, är det oftast fler än oss själva den skall komma till del, så det finns all anledning att vara noga med sådden.

Bara människan bland allt levande kan ställas till moraliskt ansvar för sitt handlingssätt gentemot den övriga skapelsen.Hennes unika ställning ställer henne i ett ansvarsförhållande, som kan få förödande konsekvenser då hon kommer fel. Men det kan också föra fram till underbara resultat då hon handlar rätt. Inte sällan har enskilda människor gripit in i historien på ett sådant sätt att generationer efter dem fått njuta av det goda de åstadkommit. Kanske vi inte kan åstadkomma sådana storverk, men allt som görs i "det lilla" kan sammantaget betyda mycket i "det stora". 

Källor:
Apokryferna till Gamla Testamentet, Proprius förlag 1969.
Bibeln, 1917.
Dawkins R "Meet my Cousin, the Chimpanzee", New Scientist, vol 138, juni 1993, sid 36-38.
Doughty, Robin "Environnmental Theology: Trends and Prospect in Christian Thought", Progress in Human Geography, vol 5 nr 2, juni 1981, sid 234-248.
Kay, J "Human Dominian over Nature in the Hebrew Bible, Anuals of the Association of American Geographers 792), 1989 sid 214-232.
Tudge, Colin under "Talking point", New Scientist, vol 130, 13 april 1991.


Not: 1.) "Evolutionens mekanismer" S868/1974, Pogo produktion AB. Text till ljudbandsbildserie, taget från lärarhäfte.