Finknäbbar och kameleontskallar

Att de så kallade Darwinfinkarna på Galapagosöarna har olika näbbform känner nog de flesta till. Så ock att skillnaden beror på anpassningen till olika sorters föda. Samma slags anpassning är nu inte de världsberömda finkarna ensamma om, utan det förekommer hos betydligt fler djurslag.

Ett exempel är en grupp dvärgkameleonter (Bradypodion) i Sydafrika, som nyligen beskrivits i en forskningsstudie. Forskarnas nyfikenhet väcktes, då man såg att samma slags ödla (eller -  några för övrigt närbesläktade ödlor) kunde ha väldigt olika huvudform. Några var breda, andra långa, några  täcktes med fjäll, medan andra var “hjälmprydda” eller hade “skägg” på hakorna.  
I sin studie fann forskarna ett klart samband mellan huvudformen och ödlornas matvanor. Man såg exempelvis att skogslevande ödlor med långa huvuden åt ganska mjuk föda som fjärilar och trollsländor. Och att de med hjälmprydda skallar åt hårdare föda, som större insekter. Medan ödlor med släta huvuden i regel hade breda munnar och tuggade i sig småkryp, även hårda sådana. Forskarna såg också i sin studie att kameleonterna på Sydafrikas buskslätter, så kallade Fynbos, var mindre än sina skogslevande kusiner. Vilket man bedömer som ett reslutat av att de slättlevande har mindre tillgång till föda.

Studien av Sydafrikas dvärgkameleonter är ännu ett intressant exempel på vilka rika anpassningsmöjligheter som finns nedlagda i skapelsen. Exempel som det finns rikligt med dokumenterade exempel av när det gäller förändring inom en speciell djurgrupp.

Tillbaka till Darwinfinkarna, så bedöms deras taxonomiska tillhörighet idag som oklar. Så kanske är de inte ens finkar när allt kommer omkring, även om näbbstudien som sådan är tillförlitlig. Men det är som det brukar heta en annan historia.

Källor:
http://www.sciencemag.org/news/2017/03/darwin-s-finches-have-nothing-the...
http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/1365-2435.12750/abstract